Den stora smällen      "Det ekar fortfarande i rymden!" Indra kom inspringande till de andra i den stora salen. Ingen hade räknat med den samlade kraften av alla atomer. Tor, som slungat sin yxa för att tända gnistan, satt som bedövad. ”Vilken jädra smäll, alltså!” Han log belåtet för sig själv och förde stopet med mjöd mot munnen. ”Kanske tog vi lite för allvarligt på saken”, menade Vishnu. Ganesha svalde tuggan av saftig helstekt gris, såg uppfordrande på de andra kring bordet, och la rynkorna i det stora elefanthuvudet i allvarsamma veck. ”Nej, nej! Ska det börjas, så ska det börjas ordentligt! Titta så fint det tar sig!” Han pekade utåt med snabeln. Alla böjde sig framåt för att titta ut genom grottans öppning. Endast Platon satt kvar med ryggen mot ingången och stirrade på skuggorna på bakre väggen. ”Har ni sett”, viskade han andlöst, ”en hel värld håller på att skapas!” Darwin, Marie Curie och Einstein tittade samtidigt på honom. ”Tänk inte så smått, Platon, du begränsar dig!”   Vid det inre hörnet hördes plötsligt buller och skrapanden, och högljudda stämmor pratade i mun på varandra. Sedan dånade Odens röst. ”Sätt dig ner nu Loke och ta det lugnt. Du får inte vara med om du ställer till bråk.” Loke satte sig ilsket blängande ner igen och sträckte sig efter kannan med mjöd. ”Nej! Det ska nog inte vara mer där!” Oden tog kannan och ställde den så långt från Loke som möjligt. Loke gjorde en ful gest bakom ryggen på honom. Nu reste sig Vishnu och tog till orda. ”Jaha, mina vänner! Har vi ätit och druckit färdigt nu så vi kan komma vidare i handlingarna? Hur ska vi strukturera upp universum? Vi har onekligen ljus och mörker nu. Vad ska vi skapa härnäst?” Utanför grottöppningen sprakade ett fyrverkeri av explosioner och förbiilande gasansamlingar. Allt var en orgie av ljus och färger. Allah lutade sig bakåt i stolen och tittade på honom. ”Mitt förslag är, att vi först skapar stjärnor och samlar dem i galaxer. De är så vackra där de snurrar. Därefter gör vi planeter som roterar kring en del av de här stjärnorna, och så till sist skapar vi liv på några av planeterna.” Det gick en susning genom församlingen. Alla började viska med alla, och kastade förstulna blickar mot de tre gudar som satt närmast grottöppningen. Det runda bordet var stort, och de som satt mitt emot dem undrade om de verkligen hade hört rätt. Liv! Skulle de skapa liv? Amon-Ra fick en frånvarande glimt i ögonen. En lystenhet började spela över läpparna när de bredde ut sig till ett leende. Så ordnade han sina anletsdrag och sneglade sig omkring. Ingen hade väl märkt nåt? Vishnu dunkade näven i bordet och fick tyst på sorlet. ”Det där med stjärnor och planeter kan vi utan vidare skriva under på allihop. Det var just det som var meningen med hela projektet, skulle jag vilja påstå. Förslaget med liv på planeterna kan vi diskutera i ett senare skede.” ”Hear, hear,” hördes de brittiska smågudarna samfälligt eka.   Hades och Zeus böjde sig tätt samman och började småviskande föra ett ivrigt samtal. Parvati, som satt alldeles i närheten av dem, kunde höra spridda ord såsom ”människor”, ”dyrkan”, ”makt”, ”dela upp”. Hon tittade undrande på dem. Gudarna som kände att de var iakttagna, avslutade samtalet mitt i en mening och försökte se oskyldiga ut. ”OK! Då kör vi då!” Vishnu vände sig åter mot det stora kontrollbordet, tryckte på en serie tangenter och avslutade med ”enter”. Utanför grottöppningen började gasmolnen dra ihop sig, och snart snurrade ett oräkneligt antal stjärnor i ett oräkneligt antal galaxer. Alla for tillsammans i en hejdlös hastighet ut från centrum av den stora eldhärden. ”Så var det planeterna nästa!” Och med hjälp av en serie organiserade krockar, explosioner och fusioner, samlade sig materia i små glödande bollar kring stjärnorna. Efterhand som de svalnade, for en skara, för ändamålet utbildade, smågudar runt i universum och ordnade upp. De såg till att varje planet fick sin tilldelning av ljus och mörker, himmel och jord, land och vatten! ”Ska vi nu inte skapa lite liv också!” Jahve dristade sig till att uttrycka sin innersta önskan. Smågrupper bildades kring bordet och mumlandet återkom i styrka. ”Mina vänner.” Vishnu reste sig långsamt och majestätiskt. ”Det är ett stort experiment vi håller på med”, återtog han, ”och vi måste tänka oss noga för innan vi går vidare. Vad är liv egentligen, och hur ska vi förhålla oss till det? Vi vet ju egentligen ingenting om vad det är vi släpper lös om vi skapar liv.” Ett dämpat råskratt hördes från en mörk hörna. Där satt Lucifer med sitt anhang. Allah hyssjade åt dem. De höjde sina glas mot honom och flinade brett. Vishnu slog klubban i bordet för att återfå ordningen. ”Vi röstar! Har alla läst igenom propositionen ordentligt?” Ett rungande ja hördes från alla håll i den stora salen. ”Då räknar jag med att alla känner till vilka konsekvenser som kan uppstå, om vi skapar liv på planeterna. OK! Vidare till votering. Ni kan trycka på knapparna NU!” Ett surrande hördes, ett pling, och så började en knarrig, entonig stämma tala. ”Jag, datorn, den allvetande kunskaparen, har nu räknat samman rösterna och finner frågan med ja besvarad.” Ett öronbedövande jubel kom från större delen av salen, men här och där satt små grupper med gudar, framför allt äldre och mer konservativa sådana, som olycksbådande skakade på huvudena. ”Det kan aldrig sluta väl”, kraxade de till varandra. Men beslutet var taget och specialgruppen fick order om att initiera tillväxten av örter på planeterna. Så skedde, och världar av prunkande grönska for snart igenom världsrymden framför deras ögon. När kvoterna var fyllda och utbredningen av träd, buskar och andra växter fanns i tillräcklig utsträckning, uppkom frågan om huruvida man skulle skapa djur också. Alla var rörande eniga om att det var dumt att avsluta skapandeprocessen här. En flora utan en fauna vore otänkbar. De skapar balans åt varandra, och det var ju det gudarna eftersträvade. Två älvor fnissade i varandras armar och var tacksamma över att de inte behövde skiljas åt. Fast de hade nog missuppfattat situationen lite.   Nu skulle man ta itu med att fylla planeterna med djur. Det var då den stora överraskningen drabbade dem. På den första planeten de kom till, en liten blå med mycket behagligt klimat, fanns redan liv! Mikrober hade utvecklats och därefter olika vattenlevande varelser som nu höll på att klättra upp på land. Underligt formade ödlor och ormar fyllde stränderna. Det tycktes som om varelserna föredrog att kunna vara ömsom i vatten, ömsom på land. Gudarna kunde inte annat än stirra på det som skedde framför deras ögon. Hur hade det här gått till? Vad hade hänt? Hade elektriciteten i de kraftiga åskvädren kunnat sätta igång någon process på molekylnivå? Ingen visste besked. Ingen sade sig ha något med saken att göra. Alla var lika förvånade och sorlet höjdes, tills det var nästintill öronbedövande. Vishnu försökte med alla tänkbara kommandon få svar på frågorna, men den stora allvetande kunskaparen hade stängt ner sig och var onåbar. På den lilla blå planeten levde nu en mängd enorma djur, med endera långa halsar eller taggiga ryggar eller fruktansvärda tänder. Eller alltihop på en gång. Tor fick i all hast tag på en enorm meteor som han med hela sin kraft slungade mot monstren. Planeten skakade, fick en mängd vulkanutbrott och sedan lade sig en tjock svart rök kring den. När röken så småningom skingrades, kunde de inte upptäcka ett enda monster längre. Istället började små djur, som ibland reste sig upp och gick på bakbenen, att växa till i antal.   Jahve hade följt utvecklingen med stort intresse. Nu smög han sig försiktigt ut för att inte tilldra sig de andras uppmärksamhet. Han teleporterade sig ögonblickligen ner till det blå klotet, där han raskt manipulerade den genetiska koden i en av de nu socialt organiserade tvåbeningarna. Han fick fram en manlig, hårlös individ som han sänkte i sömn och opererade därpå raskt ut ett av dennes revben för att skapa fler varelser av samma typ. I grottan blev man nu varse vad som hände på den snabbt förbiilande planeten. Men eftersom tiden gick betydligt fortare för dem i grottan, kunde de inget göra. De bara skyndade sig att hämta upp Jahve så snabbt de kunde med teleportören och skälla ut honom för hans egenmäktiga förfarande. ”Kan vi inte koppla på den självförstörande mekanismen”, frågade Kali. ”Jag undrar, om det inte är just vad Jahve gjorde där nere”, trodde Ganesha. De församlade gudarna trängdes vid grottöppningen och följde planeten med blicken så länge det gick. De hårlösa varelserna förökade sig snabbt, och tog lika raskt död på åtskilliga av de djurarter som fanns där nere. De var nyfikna och uppfinningsrika. Snart hade de såväl digitalur, som fruktansvärda förstörelsevapen. Det sista som gudarna någorlunda tydligt kunde se, av vad som försiggick nere på planetens yta, var att varelserna hade förökat sig med sådan hastighet, att de nu uppfyllde nästan hela klotet. Det vill säga, man kunde inte se dem så tydligt längre, då de också hade förstört luften nästan helt och hållet med sina fossila förbränningsavgaser. Sedan blev allt en grågul dimma, och strax därefter exploderade hela planeten.   Gudarna satte sig åter kring det runda bordet, så när som Jahve som gick och satte sig i ett hörn och tjurade. Datorn vägrade fortfarande kommunicera. Vishnu tog än en gång ordet. ”Jaha, mina vänner och medgudar. Ska vi nu medelst handuppräckning ta och rösta om, huruvida vi ska skapa liv på planeterna eller inte. Vilka röstar för?” Inte en enda hand räcktes upp. Vishnu såg sig uppfordrande omkring. Gudarna tittade på varandra men ingen av dem mötte Vishnus blick. De som hade sina händer på bordet tog ner dem och placerade dem utom synhåll. ”Nå! Då får det bli så. Projektet universum läggs ner. Det var ett misslyckande, det ska medges. Jag förklarar härmed mötet avslutat. Vi kan gå hem allihop.”   Utanför grottans öppning susade galaxer och stjärnor vidare bort från den stora smällen. Det skulle de få lov att göra i fred ända tills de tog slut. Gudarna hade verkligen något vackert som de kunde sitta och titta på till dess om de ville. Jahve kröp fram ur sin hörna. ”Vänta! Jag har funderat! Jag tror jag vet vad det var som gick fel. Kan vi inte försöka en gång till? Hallå! Var är alla? Hallåååå…”       Tillbaka