En dag i Tyrone Perssons liv   När väckarklockan ringde, hade Tyrone redan fått på sig sin omlottknutna morgonrock med drakmönster, och stod och fäktades framför den stora spegeln i sovrummets bortre del. Han hade valt Sabre Dance denna dag, vilken passade perfekt till hans något deprimerade sinnesstämning. Gång på gång påbörjade slagverkarna sin hetsande dans och gång på gång gjorde Tyrone utfall med sablarna, ömsom korsade framför sig, ömsom pekandes rakt ut. Fem gånger lät han musiken dåna innan han med en djup bugning avslutade sin samurajträning.               När han vände sig om stod systern där. Hon höll armarna i kors över det beniga bröstet med den hårt knutna högerhanden trummandes i halsgropen. Dock inte i takt med Khatchaturian utan snarare i en egen inre vildsint rytm. ”Du skulle inte vilja vara så vänlig att spela lite tystare när folk ligger och sover.” Ordvalet var vänligt, men tonfallet var behärskat lugn blandat med underkylt regn. Tyrone stirrade på den sorgliga uppenbarelsen. Papiljotterna i det gråsprängda håret och de snipiga linjerna kring munnen fick honom att må fysiskt illa.  Han bevärdigade henne inte med ett ord utan haltade ut i badrummet och låste dörren om sig. Hennes raspiga röst försvann bakom honom. Fortfarande med Khatchaturian i huvudet, nu var det Adagiot ur Spartacus, tog han av sig sin samurajrock och började fylla badkaret med hett vatten. Under tiden som vattnet sakta fyllde det gamla lejontassade, rakade han sig omsorgsfullt och tog bort håret i närborrarna med sin nyinköpta trimmer. Belåtet granskade han resultatet. Han granskade hela sin korta men atletiska kropp och kände sig nöjd. Han började gnola, slängde en hastig blick på vägguret han hängt upp över dörren och plumsade ner i badkaret. Vattnet nådde precis till brädden och han stängde kranarna. Han hade nu exakt en timme och trettitre minuter på sig innan han skulle infinna sig vid bussgaraget. Idag skulle han köra femman. Det skulle bli skönt att slippa såväl skolungdomar som omständliga pensionärer. Femman var lugn. En och annan sur kärring bara men det kunde han hantera. Han började noggrant tvåla in sig. När han gick ner för den gistna trappan kunde han höra hur systern rumsterade runt i köket. Halvvägs stannade han vid det lilla runda fönstret och tittade ut. Gropen vid farstutrappen var lika enormt som det varit morgonen innan. Vassa stenar låg blandade med trasiga cementrör och de nya ledstängerna i svartlackerat smidesjärn stod fortfarande lutade mot husväggen. Givetvis fanns inga hantverkare inom synhåll. Hantverkare fanns aldrig där man förväntade sig att de skulle vara. Just som han skulle gå vidare, dök det upp något i ögonvrån. En katt! Det travade omkring en katt utanför ytterdörren! Hjärtat började banka vilt, svetten trängde fram ur porerna och han fick en intensiv lust att springa sin väg. Han grabbade krampaktigt tag i trappräcket, blundade och tog några djupa andetag. Gick sedan försiktigt ner de kvarvarande stegen. Systern stod i hallen och skulle just säga nånting men han var fortfarande en smula darrig och ville helst inte höra. Det var ändå bara det vanliga tjatet. ”Torkade du upp vattnet från badrumsgolvet och hängde upp handduken?” Hennes giftiga stämma skar i huvudet på honom. ”JAG har då ingen lust att göra det. Har aldrig tagit jobb som hushållerska här...” ’Det är fanimej ingen som bett dej heller. Håll du dej till ditt så sköter jag mitt’, tänkte han. ”Dina handdukar möglar ju, så som du bara låter dem ligga kvar på golvet…” ’Ska du skita i.’ Hon följde honom tätt i hälarna genom hallen och ut i köket. Han slog sig ner vid det stora ekbordet som fanns kvar sedan föräldrarna levde. ”Nå! Ska du ha frukost? Och det är kanske för mycket begärt att du åtminstone kunde säga gomorron?” Hon dängde fram en tallrik på bordet och han såg med avsmak på de rinnande gulorna och de hårdbrända kanterna. Baconskivorna låg sladdriga i den snoriga vitan, och det rostade brödet hade sotsvarta kanter och skrapränder i mitten. Nej, mat hade hon aldrig kunnat laga och han avskydde när hon försökte spela martyr. Han visste exakt vad som skulle komma: ’Här har jag offrat mej för dej i alla år…’ ”Här har jag offrat mej för dej i alla år. Jag kunde ha varit lyckligt gift vid det här laget, men jag valde att stanna hos dej för att du behövde mej…” ’Jamen, dö martyrdöden nu då! DÖ!’ Trots den vämjeliga konsistensen åt han prudentligt upp äggen och baconen och sög sedan noggrant upp alla rester på tallriken med en bit bröd. Det skulle inte falla honom in att lämna något efter sig. Han drack också upp varje droppe av kaffet trots att det var svagt och knappt mer än ljummet. Troligtvis var det systerns hämnd för att hon blivit väckt ur sin skönhetssömn. Det där med skönhetssömn var hennes egna ord, men Tyrone tvivlade starkt på, att ens aldrig så många timmars sömn skulle kunna råda någon bot åt det utseendet. Under hela måltiden gnatade hon på honom och det fortsatte hon med ända ut i hallen när han tog på sig sin ytterrock. ”Måste du alltid gå klädd i svart? Du ser ju ut som en begravning. Äldre människor ska inte ha svart. Det får dem bara att se ännu äldre ut. Och glåmigare.” ”Jag är fanimej inte gammal. Jag har flera år kvar till femti och jag tar på mej vad tusan jag vill! Än du själv då? Beige-beige, beige-beige. När det inte är grå-grå, förstås.” ”Så du kan prata i alla fall. Trodde nästan att tungan fastnat i halsen på dej. Men så väl var det inte.” Hon skrattade elakt och Tyrone kände hur händerna strävade efter att slingra sig runt den där magra halsen och sen långsamt krama allt hårdare tills hennes ögon ploppade ut ur sina hålor. Han tryckte ner hatten i pannan; kastade en blick efter katten, den syntes lyckligtvis inte till; och hastade iväg. Han visste att hon stod kvar i dörröppningen med armarna i kors och tittade ogillande efter honom. Det hade hon alltid gjort och skulle alltid göra. Men de femton minuternas promenad till bussterminalen skulle som vanligt skaka av honom irritationen. Framme vid terminalen kom hans chef springande ut efter honom. ”Du, Tyrone Power! Stanna lite!” Tyrone stannade, suckade, och vände sig om. ”Jag heter inte Power. Jag heter Persson.” Ett stort flin mötte honom. ”Åh! Jag tycker allt du ser rätt filmstjärnelik ut. Slokhatt och allt. Vacker som en dag. Jag säger bara inte vilken.” Tyrone suckade ånyo. ”Vad är det nu då?” ”Jo, du får ta åttan i dag istället. Var tvungen ge femman till den nya. Måste köra in henne lite försiktigt så där. Det kan väl du som matematiker räkna ut.” Han hissade menande ögonbrynen upp och ner ett par gånger. Tyrone glodde stint på honom ett par sekunder men vände sen tvärt och gick utan ytterligare kommentarer bort till åttans vändplats. Ansiktet liknade mest en död krater under det stora brättet. Under förmiddagen började det regna kraftigt och till all lycka såg det ut som om nästan alla pensionerade kärringar höll sig inomhus. En och annan hukade sig i och för sig i rotblötan, men höll sig tack och lov på sin kant. Inget kacklande eller harklande eller hummande om hur lik han var sin namne, och de hade minsann sett honom på bio, minsann. När filmen hade premiär, minsann. Och var han verkligen säker på att de inte var släkt, minsann? Herregud! Bara för att han var mörkhårig och hade bruna ögon. Vid lunchdags hade han fått sig några mackor på terminalen. Sen var det snorgärsens tur att invadera bussen. Nu var det inte mycket att göra åt det, så han genomled några vidriga timmar innan det värsta var över. Det surrade i öronen och han började längta hem. En god middag, förhoppningsvis, och sedan tänkte han spendera kvällen framför datorn. Kanske bäst att köpa med sig något färdiglagat. Han visste inte om han skulle stå ut med något som endera var sönderkokt eller halvrått. Smaklöst skulle det vara oavsett vilket. På väg hem slank han in på Restaurang Shanghai och köpte med sig biff med bambuskott och jordnötter. När han passerade Metodistkyrkan och hörde den skenheliga psalmsången där inifrån, rynkade han på näsan i avsky. Hyckleri, tänkte han. Humbug! Det finns ingen Gud! Kunde de inte nöja sig med att ha sina träffar på söndagarna klockan tie, så han slapp att bli överraskad av dem så här på kvällskvisten. Det hade blivit kolsvart ute nu och typiskt nog hade gatlyktan utanför deras gamla kåk slocknat. Inte heller lyste lampan ovanför ytterdörren. Systern var väl fortfarande sur, kan tänka. Han gick in genom grinden.  Gick försiktigt längs grusgången som var täckt med alldeles för mycket ogräs. Gick uppför de sex trappstegen till ytterdörren. När han var på väg att sätta nyckeln i låset, som var svårt att hitta i mörkret, kände han hur något strök sig mot hans byxben. Han behövde inget ljus för att veta vad det var. På ett ögonblick rann kallsvetten längs hela kroppen. Hjärtat bankade på som en pistong, det susade i öronen och svindlade i huvudet. Nyckeln halkade ur hans hand och skramlade iväg på stenarna. Han tog ett par steg bakåt för att fly men snubblade istället på odjuret. Det enda han hann tänka innan han landade i gropen och krossade bakhuvudet mot de vassa stenbumlingarna var: Gode Gud, hjälp!      Tillbaka