Och en dubbel dos samarin     Falk Johansson gick med bestämda steg längs korridoren. Han kände sig uppsvullen och obehaglig till mods efter den digra lunch han låtit sig bjudas på, och tänkte att en dubbel dos samarin kanske skulle kunna avhjälpa det hela. Han kvävde en rap medan han rundade hörnan vid kaffeautomaten, sneglade i förbifarten på den lilla nya i postrummet, och gled sedan in genom dörren till personalrummet. Där inne stod Jerker Sandén. Jerker Sandén var företagets narr. Det var Falks bestämda uppfattning. Jerker Sandén hade sammetsbruna ögon och sexpack till bröstkorg. Han var alltid klädd enligt senaste mode och Falk var helt säker på att han färgade håret. Så där svart kunde man inte vara annars. Inte till den hyn och med det namnet. Frågan var om han inte hade färgade linser också. Patetiskt. Falk muttrade något som kunde tolkas som ett hej, men lyssnade inte efter svar utan låste snabbt upp sitt värdeskåp där han hade sina medikamenter. Samarinet stod längst fram vid sidan om förpackningen med Losec. ”Besvär med magen?” Rösten kom snett bakifrån och Falk, som redan hade glömt att Jerker Sandén befann sig där, ryckte till. ”Lite för stadig lunch bara”, svarade han. ”Så, det är din tur att bli grillad nu?” ”Grillad?” Falk kände i ryggen hur Jerker Sandén granskade honom. Kände hans överlägsna stirrande krypa ända in i märgen. Han rös och vände sig om. Jerker Sandén var upptagen med att borsta bort mjäll från sin kostym. ”Vad menar du med grillad?” ”Har du inte hört?” ”Hört vadå?” ”Firman har ju blivit uppköpt och ska omstruktureras. Låter flott men i praktiken innebär det säkerligen att minst hälften av oss får gå. Och nu snokar de väl som bäst reda på vilka av oss som är dugliga nog att få hänga med in i det nya. Du menar väl ändå inte att det här kommer som en nyhet för dig?” Falk kände sig som ett fån. Visst! Nu när Jerker Sandén nämnde det, rörde det upp någonting i hans minne. Någonting han hört men skjutit åt sidan för att det liksom inte rörde honom. Hade han tänkt. Då. Han beslöt att inte låtsas om att upplysningen i stort sett kommit som en överraskning för honom. ”Hallå, hallå! Var i verkligheten befinner du dig egentligen?” Jerker Sandén måste ha förstått att han inte hade en susning. ”Du har väl åtminstone sett på teve eller hört nyheterna på radion. Läser du aldrig tidningar?” Falk blev obehaglig till mods av Jerker Sandéns granskande blick, så det var med en inre suck av lättnad som han strax därpå såg honom rätta till slipsen, dra åt livremmen ännu ett hål och glida med fingrarna genom håret för att få det rätta stuket på frisyren. Putsningen avslutades med en liten knyck på axlarna för att få kavajen att sitta som den skulle. ”Det kan nog vara att jag inte alltid följer med i allt som händer”, sa Falk i ett försök att försvara sig. ”Nyheterna är ju ändå bara…” ”… en massa negativt skit. Jag vet.” Jerker Sandén avbröt honom med en glimt i de sammetsbruna. ”Så nu får du se till att göra ett gott intryck grabben, om du vill stanna kvar på firman. Riktigt visa framfötterna. Ett litet tips förresten!” Jerker Sandèn lutade sig framåt så Falk kunde känna den skarpa doften av mint efter listerinesköljningen. ”Se till att byta efternamn vad du gör. Man kan inte heta Johansson nu för tiden. Inte om man vill komma nån vart. Inte ens Sandén är egentligen något att bygga en förmögenhet på, men nu är ju det ganska inarbetat så jag får väl försöka dras med det.” Han flinade och kom närmre, la ena armen över axlarna på Falk och klappade honom broderligt ett par gånger på skuldran. Falk rös när det sved till i magen. Han stjälpte i sig sin samarin, men misslyckades med att kväva rapen som omedelbart följde. Jerker Sandén la upp ett asgarv och boxade Falk på axeln. ”Det är bra du”, frustade han, ”fortsätt i den stilen så blir du snart VD.”   När Jerker Sandén med en lätt smäll i dörren lämnat personalrummet, stod Falk kvar och kände sig som bedövad. Han hade visserligen haft en underlig känsla under lunchen, men inte kopplat samman den med att det skulle pågå en undersökning av hans mentala tillgångar och kapacitet. Men han hade alltså blivit bedömd. Skulle han nu också bli dömd? Skulle han befinnas väga för lätt och bli kastad på soptippen efter alla år han varit lojal mot firman? Ilska började bubbla inom honom och längtan efter hämnd fyllde magen. Bedömd, dömd, fördömd, snurrade i hans hjärna. Han lät rapen bröla ut utan minsta hämning. Ingenting tycktes få vara sig likt, tänkte han. Inte ens hans namn.   Resten av dagen skötte Falk sina sysslor som vanligt, men fann sig vara mer på sin vakt. Han drack mjölk och knaprade i sig magsyretabletter som om de vore karameller. Jerker Sandén svassade runt hos kontoristerna och Falk tyckte särskilt illa om när han såg honom sitta på kanten av skrivbordet inne hos den lilla nya. Det malde i huvudet på honom att hans namn inte dög, och han kände panik när han tänkte på att han var tvungen att välja något helt nytt. Isterhage var det enda som han inte ratade omedelbart. Men man kan inte heta Isterhage. I synnerhet inte när man var gammal nog för att ha fått en liten kulmage. Det skulle bara leda till retsamma kommentarer och medlidsamma blickar. Falk Isterhage. Nej! Han strök sig över magen, rapade, knaprade i sig ännu en tablett och återgick till sina konteringar. Han tänkte tanken, men fann ingen egentlig anledning att ifrågasätta Jerker Sandéns påstående. Denne jobbade ju trots allt närmre direktionen och hade väl snappat upp ett och annat. Det hade han ju gjort förr. Konstigt att inte Jerker Sandén hade sagt något tidigare. Eller hade han kanske det? Till de andra? Var det det som narren sprang omkring och pratade om, när han gick från skrivbord till skrivbord och flinade och hade sig? Var det kanske rent av åt honom de skrattade? Åt honom och hans korkade vanliga gammaldags efternamn? Som man inte byggde en förmögenhet på.    ^^^^^^^^^¨   ”Hej! Vi har visst inte bekantat oss med varandra. Jag heter Vanilla.” Falk tittade upp från sina pärmar. Den lilla nya stod framför honom. Hon tuggade på något skärt och såg på honom med stora himmelsblå ögon. Hans blick fastnade någonstans mellan urringningen och de fylliga rödmålade läpparna. Vit hud och ljusblå mohair. Han visste för ett ögonblick inte vart han skulle ta vägen. Så sträckte han fram sin hand. ”Johansson”, sa han. ”Falk Johansson.” Den lilla nya fnittrade till. ”Precis som i amerikanska filmer. Brukar du se amerikanska filmer?” ”Nja, jag föredrar nog europeiska… hmm… Kieslowski…” ”Dom där… röd å vit å blå va? Jag har sett dom. Fast där presenterar dom sig inte som du gjorde nyss. Johansson. Falk Johansson. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall.”Hon fnittrade igen medan hon härmade hans presentation. Ut med handen, klämma till lite grand och så en artig nick. Falk tappade allt han hade i huvudet. Det sved till i buken och han började känna en het avsky inför sitt namn. Nu skulle hon säkert driva med honom för den här vanlighetens skull. Och för hans väluppfostrade sätt. Den lilla nya hoppade upp på kanten av skrivbordet och satte sig. La det ena benet över det andra och började vippa med foten. Stödde sig med ena handen hotfullt nära hans. Nästan så de långa blodröda naglarna nuddade honom. Han drog åt sig handen, men försiktigt för att inte verka oartig. ”Jag funderar faktiskt så smått på att byta namn”, sa han, ”men det är inte så lätt att hitta på något nytt och snärtigt.” Snärtigt kom han ihåg att Jerker Sandén hade sagt i något sammanhang. Ett snärtigt namn måste man ha, som folk kom ihåg. ”Du kan ju alltid ta Kieslowski.” Hon granskade naglarna på sin fria hand och tuggade frenetiskt. ”Jag tror inte man får ta något som redan är upptaget, så att säga.” ”Som nån redan heter, menar du?” ”Jo.” ”Då kan det ju vara lite marigt förstås. Vill du jag ska hjälpa dig? Det gör jag gärna.” Hon hoppade ner på golvet och ställde sig med ansiktet tätt intill hans. Han kände hennes fruktiga andedräkt mot sin kind. Den liksom rann ner längs halsen på honom och fick honom att bli alldeles varm. ”Du kan bjuda mig på middag nån kväll så kan vi göra lite brejnstårming tillsammans. Men då får du inte glömma köpa hem några kartonger rödvin. Det brukar alltid göra susen när man ska tänka ut nåt.” Så var hon borta lika plötsligt som hon kommit. Strax efteråt såg han henne sitta vid sin dator och på kanten av hennes skrivbord satt Jerker Sandén uppflugen med ena benet på bordet och det andra som stöd på golvet. Hans ansikte var ett enda stort flin. Allt inom Falk slingrade sig som ett ormnystan.   På natten hade Falk mardrömmar. Han vaknade svettvåt klockan tre och kunde inte somna om. Vad han drömt glömde han ögonblickligen, men rester av den satt som en brännande klump i halsen på honom. Han gick upp och drack ett glas mjölk. Satte sig en stund och tittade ut genom köksfönstret. Mörkret låg som en tjock filt över husen och gatlyktorna var insvepta i tjock dimma. I fjärran hördes en mistlur. En ensam bil körde sakta längs gatan. Han stirrade på stenarna som låg i fönstret. Stenar han funnit under sina ensamma promenader längs stranden. Men nu kunde han inte begripa vad de hade i hans fönster att göra. Han tog en av de större i händerna och rullade den fram och tillbaka. Den var mjuk och len och hade en behaglig tyngd. Han förde den till näsan och andades in, men doften av hav och salt hade försvunnit för länge sedan. Nu luktade den bara damm. Han nös. Så häftigt, att han slog näsan i stenen. Det gjorde ont. Han kände försiktigt med handen på näsan, men det verkade inte som om det blödde. Tur. Då slapp han bomullstussarna. Han la tillbaka stenen på sin plats, men bestämde att nästa gång han åkte till stranden, skulle han ta med hela samlingen. Kasta stenarna ut i havet kanske. Kasta sig själv efter. Han rös till och gick in i vardagsrummet. Satte på CD:n med Stones och letade reda på spåret med Angie. Ställde in spelaren på låg volym och repetition. Tog på lurarna och satte sig i fåtöljen. Efter en stund somnade han.   Han kom sent till kontoret dagen därpå. Han hade sovit djupt och inte vaknat förrän sopbilen började dåna utanför på gatan. Då var klockan över sju. Senast klockan åtta borde han vara på kontoret. Han kände sig stel efter att ha suttit nästan orörlig i fåtöljen, så han kopplade på jacuzzifunktionen i duschen och stod sedan och lät de varma kraftiga strålarna massera nacke och rygg. Under tiden rann kaffet ner i bryggaren och några ägg puttrade sakta i pannan med en klick smör och en näve riven ost. Frukost måste han ha i sig oavsett om han var sen eller inte.  Om det inte hade varit för den täta trafiken hade han nog ändå kommit i tid, men nu fastnade han både vid Slottsbron och vid Järnvägsledsrondellen, och ute på Ringleden kröp trafiken fram i trettio större delen av sträckan. Det var med en suck av lättnad han tog av mot Norreport, slingrade sig fram de sista kvarteren och gled in på sin parkeringsplats. Regnet hängde i luften. Uppe på kontoret kom de vanliga gliringarna. ”Kom du ihåg kvällstidningen?” ”Sovit gott?” ”Ville hon inte släppa iväg dig?” Han ignorerade kommentarerna och slank in på sitt rum. Satte sig ner och väckte datorn. Medan den startade, bläddrade han snabbt igenom pappersbunten som låg och väntade på honom. Där fanns en del reklam, som han slängde omedelbart, och en del internpost; men inte något som föreföll viktigt nog att lägga tid på. Däremot stack papperet med namnförslag honom retfullt i ögonen. En mängd konstellationer, det ena underligare än det andra hade han fått som förslag på sin sökning. Det fanns bara det där enda som stack ut lite grand. Isterhage. Antagligen stack det ut bara för att det var så fruktansvärt fånigt. Han öppnade en fil och fyllde i den elektroniska blankett han laddat hem, bara för att se hur man gjorde. Hur det skulle se ut. Falk Ingemar Isterhage. ”Falk! Kommer du? Har du glömt att det är möte?” Javisst fan, mumlade Falk för sig själv, lämnade datorn åt sitt öde, grep skyndsamt tag i sin dokumentportfölj och hastade iväg till konferensrummet. Där yrade hela personalen omkring och någon hade både skaffat in en stor tårta samt dukat fram kaffe. Den enda han inte kunde upptäcka i vimlet, var den lilla nya. Men hon var kanske bara vikarie.   Efter flera timmar stapplade personalen ut ur konferensrummet, alla mer eller mindre bedövade av dålig luft och alltför mycket tårta. Falk, som var först ut, skyndade sig in på sitt kontor och öppnade fönstret. Trots att ett envetet regn piskade honom i ansiktet, stod han kvar en stund och andades djupt. Det svindlade för hans ögon. Vad skulle han göra nu? Efter vad han förstått - han hade haft lite svårt att uppfatta allt som sagts - skulle han med största sannolikhet få gå mer eller mindre omedelbart. Visserligen med ett väl tilltaget avgångsvederlag, men vad hjälpte det när han inte längre skulle ha sitt arbete kvar? Nå! Han skulle i varje fall slippa byta efternamn. Som om det nu skulle vara till någon tröst. Han satte sig ner, men när han fick syn på ett meddelande på datorns skärm fick han plötsligt svårt att andas. ”Er begäran om byte av efternamn till Isterhage, har härmed godkänts…” Längre hann han inte förrän omgivningen började gunga och allt fick svarta kanter. Svagt hörde han någon komma in i rummet. Svagt hörde han någon tala till honom. Svagt hörde han Jerker Sandén säga grattis. Grattis? ”Ja, till att du fick stanna kvar! Och till råga på allt just för det där gammaldags, hemvävda, trygga efternamnet Johansson. Tillit och svenskhet i kombination, sa visst Torkel. Tydligen skulle man fortfarande ha hetat Svensson!”   Falk hann uppfatta bitterheten i Jerker Sandéns röst innan magen drog ihop sig i en ilande blixt och fick honom att stönande vika sig dubbel .   **   Det är först på kvällen som hon riktigt börjar reflektera över vad som hänt. Då hade det verkat så oskyldigt. Hon hade ju bara velat skoja lite med honom. Hade tänkt säga det till honom nästan med en gång. Senast vid lunch. Absolut senast innan arbetsdagen var slut. Men hon hade inte hunnit vare sig säga eller göra någonting. Och nu låg han på akuten. På observation över natten, hade hon hört någon säga. Han hade varit kritvit i ansiktet när ambulansmännen bar ut honom och hon hade blivit sittandes en lång stund nästan som förlamad. ”Det är säkert ingen större fara med honom”, hade hon försökt intala sig själv. ”Det är nog bara en stressreaktion. Han är tillbaka på måndag som vanligt. Pigg och nyter.” Men hon hade inte kunnat samla ihop sig tillräckligt för att kunna koncentrera sig på jobbet, utan gått hem. Väl hemma hade hon inte förmått annat än att sjunka ner i soffan och zappa mellan kanalerna på teven.   Först efter flera timmar reser hon sig och tycker att hon känner sig som vanligt igen. Hon sparkar av sig skorna med de extrahöga klackarna och gör lite tåknipningar för att få igång cirkulationen. Häver sig en stund fram och tillbaka, tå, häl, tå, häl, och tänker för minst hundrade gången att hon är en idiot som använder de där skorna. Fast de är snygga. Hon kryper ur kjolen och den ljusblå angorajumpern, knäpper av sig behån och glider ur trosorna. Hon längtar efter en het dusch och sedan sin pyjamas. Den i rosa flanell med de söta nallebjörnarna på. Hon står och tummar på pyjamasen. Den är gammal och urblekt och egentligen ganska barnslig. Men den är också mjuk och skön att krypa in i efter en lång och tröttsam dag. Björnarna får henne att tänka på Falk. Hon skrattar till. Inte för att han är den där typen som får en att tänka på en nallebjörn precis. Han för väl snarare tankarna till en älg. Robust, lite kantig, men också full av värdighet. Hon undrar hur gammal han kan vara. Runt fyrtio? Det där lilla silvret vid tinningarna är charmigt. Men hon tycker att han alltid ser så ensam ut. Någonting hos honom får henne att fantisera om att lägga sina armar om honom och trösta. Då skulle han med en djup suck sjunka ihop mot hennes bröst och sen skulle hans armar slingra sig runt henne - och det skulle kännas som om hon äntligen befann sig där hon hörde hemma. Men hon tycker också att hon har sett en farlig glimt i Falks ögon. Inte farlig som i våldsam, men farlig som i spännande. Det oroar henne.   Duschad och iklädd nallepyjamas tänker hon laga till en mugg varm choklad och bre några smörgåsar. Det får räcka som middag idag. Under tiden hon skär paprikastrimlor och tomatskivor, vandrar tankarna iväg till veckan som gått. Måndagen hade varit hektisk på det nya jobbet. Då hade hon knappt lagt märke till någonting utöver datorn och de andra maskinerna som stod uppställda kring hennes skrivbord. Hon hade fått lära sig posthanteringen inklusive frankeringen och därutöver skulle hon sköta kopiering och annat smått och gott som de andra behövde hjälp med. Hon var skicklig när det gällde att arbeta med datorer så hon hade fått klistra etiketter på kuvert. Som om det skulle vara något att komma med! Etiketter med hjälp av datorn kunde väl minsta barnunge fixa, hade hon tänkt. Etthundrafemtiofyra adresser hade hon skrivit in i datorn. Etthundrafemtiofyra adresser hade hon sedan skrivit ut på etiketter och klistrat fast på etthundrafemtiofyra kuvert. Därefter hade hon kopierat och sorterat och vikt och stoppat i fyra papper i vartdera kuvertet. Sexhundrasexton papper! Till slut hade hon frankerat alla kuverten. Det hade tagit nästan hela eftermiddagen och sedan hade hon varit alldeles mör. Tungan hade känts som om hon hade använt den att klistra med, fast varje etikett var självhäftande.   På tisdagen hade hon lagt märke till lite mer omkring sig. En av kamrererna var en i det närmaste pensionsfärdig grek, som log och sa ’måtte solen alltid lysa över dig’ när hon sa hej och gick hem. I växeln satt en rund, halvgammal tant som talade dröjande göteborgska och hade hennat håret till morotsrött. På ekonomiavdelningen jobbade ett par unga tjejer som hon hade börjat lära känna lite grand, Nettan och Lollo, samt några tanter i femtiplusåldern med röda kinder och svettfläckar under armarna. På försäljningsavdelningen tycktes det mest finnas äldre grå män. De var ena riktiga stofiler som antagligen inte ens märkt att hon fanns. Och så var det den där stroppen som svassade omkring från den ena till den andra. Han var verkligen irriterande. Pladdrade på om allt möjligt hela tiden. Hade han inget eget jobb att sköta? Hade han inget eget kontor?   Hon märker hur hjärtat börjar slå fortare av ren irritation. Hon tar fram whiskyn och häller upp ett glas. Tar en klunk och hostar till. Stroppen stank av någon cologne och verkade allmänt flörtig. Hon hade sett en av tjejerna inne på lagret falla som ett övermoget plommon när han smilade upp sig mot henne, men själv tycker hon det är hur tydligt som helst att karln bara är en enda stor bluff. Trots irritationen, kan hon inte låta bli att fundera över honom. Färgar han håret eller har han peruk? När han går, svassar och svänger han motbjudande på ändan, men hon kan ändå inte låta bli att beundra hans raka hållning. Som om han dansar balett på fritiden. Samtidigt tycker hon att hans solariebränna och minutiöst välansade yttre, verkar mer än överdrivet. Hon stoppar in en gurkskiva i munnen och smuttar på whiskyn. Spiller några droppar på pyjamasjackan men bryr sig inte. Stroppens svarta hår för tankarna till Monica som är sekreterare åt VD. Monica är också svarthårig, men på henne är det snyggt och hon har en väldigt läcker klippning. En sådan frisyr skulle hon själv gärna vilja ha. En kort slät page som svänger skönt när man vänder lite snabbt på huvudet.   Hon hittar en öl längst in i kylskåpet och struntar i den varma chokladen. Öppnar en burk tonfisk och skär några skivor rå lök. När hon ska rosta bröd visar det sig att det ljusa formbrödet är slut så hon tar grovt rågbröd istället. Tänker under en kort sekund att det ju blir nyttigare på det viset. Hon doppar några rädisor i lite salt och knaprar i sig. På onsdagen hade hon och Monica gått in på en salladsbar för att äta lunch, när hon plötsligt fått syn på Falk som satt vid ett fönsterbord. Hon hade givetvis sett honom tidigare, men det var nu som hon riktigt la märke till honom. Bredvid satt stroppen och pladdrade på för fullt, och det verkade som om Falk önskade honom dit pepparn växer. Måltiden igenom satt hon och granskade honom i smyg, och tyckte att hon … hon tyckte om det hon såg. Han verkade trevlig. Men det var inte förrän på torsdagen som hon tagit mod till sig att gå in till honom på hans kontor. ”Hej! Vi har visst inte bekantat oss med varandra. Jag heter Vanilla.” Han tittade upp från sina pärmar. Han ögon var bruna som mogna hasselnötter. Nervöst tuggade hon på sitt tuggummi och förbannade sig själv för att hon inte spottat ut det innan hon gick in på hans rum. Det hettade i kroppen när hon märkte att hans blick fastnat i hennes urringning. ”Johansson”, sa han. ”Falk Johansson.” Hon fnittrade till. ”Precis som i amerikanska filmer. Brukar du se amerikanska filmer?” Hon förbannade den korkade meningen, men sagt var sagt. Inget att göra åt nu. ”Nja, jag föredrar nog europeiska. Kieslowski…” Han hade en väldigt sexig röst. ”Dom där… hm… röd å vit å blå va? Jag har sett dom. Fast där presenterar dom sig inte som du gjorde nyss. Johansson. Falk Johansson. Inte vad jag minns i alla fall.” Hon fnittrade till igen medan hon härmade hans presentation. Ut med handen, klämma till lite grand och så en artig nick. Herregud! Vad var det hon sysslade med? Gjorde bort sig totalt? Det pirrade till i magen och hon satte sig på kanten av skrivbordet. La det ena benet över det andra och började vippa lite med foten. Hon stödde sig med ena handen på bordet. Den råkade komma nära hans. Alldeles för nära. Nästan så hennes naglar nuddade honom. Han tog bort sin hand. ”Jag funderar faktiskt så smått på att byta namn”, sa han, ”men det är inte så lätt att hitta på något nytt och snärtigt.” Snärtigt, tänkte hon, vilket uttryck! Låter som om stroppen skulle ha kunnat hitta på det. ”Du kan ju alltid ta Kieslowski.” Hon granskade naglarna på sin fria hand och kunde inte hejda sitt tuggande. ”Jag tror inte man får ta något som redan är upptaget, så att säga.” ”Som nån redan heter, menar du?” ”Jo.” ”Då kan det ju vara lite marigt förstås. Vill du jag ska hjälpa dig? Det gör jag gärna.” Hon hoppade ner på golvet, höll på att ramla och hamnade med ansiktet tätt intill hans. Sedan hade hon sagt något hon aldrig trott hon skulle säga. Inte till någon, men allra minst till honom. ”Du kan bjuda mig på middag nån kväll så kan vi göra lite brejnstårming tillsammans. Men då får du inte glömma köpa hem några kartonger rödvin. Det brukar alltid göra susen när man ska tänka ut nåt.” Hon visste inte hur hon kom tillbaka till sin plats men plötsligt befann hon sig där. Hjärtat bankade. Under hela sitt liv, hade hon aldrig tidigare känt sig så knäsvag i närheten av en man. Och till råga på allt kom stroppen och började pladdra på om någonting.   Resten av dagen hade gått som i ett töcken. På kvällen spelade hon bowling med sin syster och hennes sambo. Hon förlorade stort och fick alla att gapflabba när klotet vid ett tillfälle gled ur hennes grepp och landade bakom henne. ”Jamen för fan, va ere merej”, hånade hennes svåger men bjöd henne sedan på en öl. ”Du serut å behöva de här”, sa han. Hennes syster bara flinade åt henne och sa att hon var kär. ”Det syns ju lång väg”, sa systern. ”Äh, dra åt… ”, svarade hon men hade inte kunnat hindra rodnaden.   Hon sätter sig i soffan igen och börjar mumsa i sig sin tonfisksmörgås. På teven visas bara tråkiga program så hon funderar på om hon har nån film som känns lockande. Hon kommer att tänka på Kieslowski. Visst har hon väl trikoloren? Hon öppnar dörren till skåpet där hon har sina filmer, men tankarna rinner tillbaka till dagens händelser. På förmiddagen hade alla samlats i konferensrummet. Alla utom hon. ”Det här mötet rör inte dig”, sa kontorschefen. ”Det är mycket bättre att du stannar här ute och håller ställningarna så länge. Svarar i telefon och så.” Innan hon hade hunnit protestera och säga att hon inte visste hur växeln fungerade, var de andra försvunna. Hon gick runt lite bland skrivborden. Tittade ut genom fönstren ett slag och gick därefter och tog sig en mugg kaffe. Släntrade in på Falks rum och kikade runt lite försiktigt. Han hade inga foton vare sig på skrivbordet eller ovanpå bokhyllan. Allt var korrekt och prydligt. Hans papper låg i perfekta högar och alla pennor låg elegant ordnade vid sidan om datorn. Skärmen visade en blankett. Hon läste den och fnissade sedan för sig själv. Driften att skoja med honom blev oemotståndlig. Inte för att hon ens tänkte tanken att hon skulle skicka in blanketten på riktigt, men låtsas att den mejlats iväg kunde hon göra. Hon tassade tillbaka till sin plats. Loggade in på det lokala nätverket, arbetade intensivt en stund, och skickade så iväg ett meddelande som strax därpå poppade upp på hans datorskärm. Sedan försökte hon koncentrera sig på det hon egentligen skulle göra.   Ett par timmar senare öppnades dörren till konferensrummet och personalen strömmade ut. Hon märkte i ögonvrån att Falk gick in på sitt rum och en liten stund senare följde stroppen efter. Han såg ut som om han just ätit en hel citron. Med skal och allt. Strax därpå hördes ett väldigt oväsen. Alla sprang om varandra och någon ringde efter en ambulans. ”Vad har hänt?” frågade hon Monica som snodde iväg in i köket och strax därpå kom tillbaka med ett glas vatten. ”Det är Falk! Han ser ut att ha fått en hjärtinfarkt!” Monica sprang mot hans rum med vatten skvättandes omkring sig. ”Å Gode Gud!” hade Vanilla viskat för sig själv. Sedan vek sig benen under henne och hon hade blivit sittandes orörlig en lång stund.   Trots flanellpyjamasen fryser hon och tar på sig sin stora yllekofta, fyller på mer whisky i glaset och kryper sedan ihop under en filt i soffan. Hon sätter igång den röda filmen, men kan inte koncentrera sig på den.     D    Det är Christina Aguillera! Kvinnan som närmar sig honom är Christina Aguillera. Hjärtat sätter igång en påställetmarsch och han känner en lätt yrsel svirra förbi i bakhuvudet. Han tror att det är en hallucination eller möjligen en underlig dröm, men kvinnan försvinner inte eller förvandlas till något annat. Istället kommer hon närmre, drar fram besöksstolen nära sängen och sätter sig. ”Hej! Hur mår du?” Något ljusblått fluffigt glider genom hans hjärna, men utan att få fotfäste. ”Har du ont?” Han försöker vrida läpparna uppåt till ett leende, men anar att det mest liknar en grimas. ”Det var mitt fel, va?” Hennes fel? Hur kan något vara Christina Aguilleras fel? ”Förlåtförlåtförlåt jag skulle bara skoja å det är så hemskt att du fått en hjärtattack å allting å det… det är mitt fel…” Hjärtattack? ”Kan du nånsin förlåta mig…” Christina Aguillera gråter. Högt och ljudligt snörvlar hon och snyter sig sedan i en bit hushållspapper. Det låter som en missmodig trumpet.   Falk sätter sig upp. Det är inte lätt. Han har en nål instucken i armvecket och en droppställning vid sidan om sängen som skramlar vid minsta rörelse. Han har ont i magen och mår illa. Dessutom känner han sig fortfarande svag och en smula yr. Som om han är lite utanför sig själv. Men han kan inte släppa Vanilla med blicken. ”Det har nog blivit något missförstånd.” Han är hes och har lite svårt att prata. ”Jag har inte fått nån hjärtinfarkt. Bara magsår.” ”Magsår?” Hennes röst är tunn och häver sig mitt i en snyftning. Med viss möda erinrar sig Falk hur man bör uppföra sig och tar blicken från hennes tröja. Istället hamnar den på hennes mun. Tårar glänser i ena mungipan. Han får lust att kyssa henne. Vill säga något men halsen känns som ettans sandpapper. ”Skulle du vilja… ” Han harklar sig. ”Gå på filmklubben med mig… på torsdag… vi kan äta nåt… efteråt…” Här tar rösten slut i en viskning. Han ser hur hon snyter sig igen. Hur hon nickar. Hur det glittrar till i hennes ögon och hur hennes leende, som först verkar så osäkert, sprider sig och gör rummet ljusare. ”Jag tror dom visar Kieslowski. Dekalogen. Kan du tänka dig det?” Hans röst är stadigare nu. Hon ler mot honom och nickar. ”Ja”, säger hon tyst. ”Jag tycker om Kieslowskijs filmer.” Han andas ut. Lättad. Känner efter. Han mår nog inte så dåligt trots allt. Nej, faktum är att han börjar må ganska bra.     Tillbaka