Han lutade han sig bakåt mot stenen. Drog filten tätare kring axlarna och andades in den svala nattluften. Lyssnade till vågornas rullande mot stranden och sjönk till ro.
Han kände sig trött, och mycket, mycket gammal. Han slöt ögonen.
Ett plötsligt skri väckte honom, men han var inte säker på om det hade kommit ur en dröm eller ur verkligheten. Vid den tanken for ett hastigt leende över hans läppar. Verkligheten hade många ansikten. Det hade han åtskilliga gånger erfarit. Den nuvarande var bara den senaste i raden. Och långt ifrån den obehagligaste.
Kanske hade det bara varit han själv som skrek.
Himlen föll fortfarande mattsvart över honom, men den gryende månskäran hade flyttat sig så den nu stod rakt i väster. Han måste ha slumrat i nästan två timmar. Han förbannade sig själv att han tillåtit sig att tappa kontrollen. Den lilla lägerelden hade brunnit ut och glimmade bara till i hastiga röda glimtar när den svaga nattvinden rörde om bland glöden. Han reste sig mödosamt. Det knakade betänkligt i lederna och han behövde en lång stund på sig för att sträcka ut ryggen.
Han trampade sönder de sista glödande resterna och täckte sedan noggrant askan med sand. Det vore onödigt att riskera att någon eld spred sig till den torra strandvegetationen. Han ville inte väcka mer uppmärksamhet än absolut nödvändigt.
Det var inte långt att gå in till centrum, men det tog honom längre tid än de föregående nätterna. Han var svag. Törsten slet i hans inälvor och det väste i lungorna för varje andetag han tog. För ett ögonblick svindlade det till framför ögonen på honom. Han stannade. Stödde sig med högerhanden mot husfasaden medan han skakade på huvudet och tog några djupa andetag i ett försök att klarna hjärnan. Så lättade det i huvudet och han gled vidare.
Samtidigt som han nådde fram till Stortorget slog kyrkklockorna fyra. Ur några enstaka fönster lyste svaga ljus men ingen syntes till. Inte ens en katt.
Han smög sakta vidare längs Köpmansgatan, kom fram till Lilla torg och stannade till en stund utanför Röda Kvarn. Stora, bjärta färgade affischer lyste mot honom. Han lyssnade. Luktade på luften. Fortsatte sedan Bankgatan mot ån och i samma ögonblick som han svängde ut på Hamngatan visste han att han kommit rätt. Hans kontroll hade kanske släppt en stund, men hans intuition svek honom aldrig.
Några hundra meter framför honom, nere på promenaden, gick hon bärande på sina kassar. När hon stannade till vid papperskorgen och började rota i den, lyste gatlyktan upp hennes långa toviga hår och slitna jacka.
Lilla fröken Rödluva, tänkte han. Där är du. Jag har sökt dig under flera nätter men nu är det äntligen dags för oss att mötas.
Ett kort ögonblick kände han sig uråldrigt ensam och sorgsen. Han längtade efter någon. Någon som var som han själv. Men så tog han sig i kragen. Det var inte rödluvan som skulle bli hans följeslagare. Han visste ännu inte vem det kunde bli eller när denne skulle komma, men när det var dags, skulle han låta den rätte komma in.
Hon ryggade tillbaka när mannen närmade sig henne, men hans svarta ögon föreföll självlysande och hon blev stående som paralyserad. Hon märkte knappt hur hennes kassar föll till marken med ett dovt skramlande. Med ett leende som påminde henne om en panters förvridna gäspande, böjde sig mannen över henne, låste hennes armar mot sin kropp och sänkte sitt huvud mot hennes som för en kyss.