Ingen sanning varar för evigt   Damen var en sådan dam som hade gått obemärkt genom livet. Beige hy, beige hår, beige kläder. Till och med hennes lägenhet gick i olika nyanser av beige. Det enda avvikande var en mörkbrun soffa. Det var en mer smutstålig färg, hade hon tänkt då hon köpte den. Damen hade aldrig varit gift. Någonstans i hennes ungdom svävade minnet av en man och en förlovning. Mannen hade lämnat henne och gift sig med någon annan. Någon som inte var lika beige. Sedan dess hade hon inriktat sig på sitt arbete och karriären. Nå karriär hade det ju inte blivit så mycket med. Det blir det sällan när man är bibliotekarie. Hon rörde sig dagligen mellan bokhyllorna och utlåningsdisken, och varje eftermiddag läste hon sagor för barnen. Hon hade haft tur i livet, tänkte hon ofta, med ett jobb hon trivdes med och en behändig liten lägenhet med uteplats och stillsamma grannar. Inte för att hon umgicks så mycket med dem. Hon nickade god morgon och god middag och god kväll när hon mötte dem, men ägnade helst fritiden åt en bok. Hon läste romaner och följde en och annan studiecirkel på distans. För närvarande fördjupade hon sig i Heidegger. Hon fann filosofi fascinerande och hade redan tagit sig igenom såväl de gamla klassikerna som de flesta av de tyska. Hennes favorit var Hegel. ”Ingen sanning kan vara för evigt” sa hon då och då för sig själv och tyckte det låg en stor sanning i de orden. Om vårarna brukade hon unna sig en charterresa till Madeira. Hon älskade ön, den yppiga växtligheten och de fantastiska promenaderna längs levadorna. På sensommaren brukade hon i allmänhet under några veckor hyra en liten stuga någonstans på västkusten, och jul- och nyårshelgen tillbringade hon alltid hos sin yngre syster och dennas familj i Dalarna. Hon var nöjd med sitt liv och hade inget som helst behov av att förändra det.   I första ögonblicket hade damen blivit rädd när det stora långhåriga dök upp. Hon hade inte varit beredd på att möta någon nere i källaren och allra minst hade hon trott att hon skulle möta en hund. Hon stod som paralyserad i några sekunder, men då hunden varken morrade eller visade tänderna utan tvärtom verkade ganska snäll, andades hon ut. Såja, lilla vovven, sa hon medan hon funderade vilt. Inte för att hunden var direkt liten, men något skulle man väl säga i en situation som denna. Mjuff, sa hunden Var kommer du ifrån då, småpratade damen och gick i tankarna igenom sina grannar en efter en. Nej, såvitt hon visste var det ingen som ägde en sådan här bjässe till jycke. Mjuff, sa hunden igen. Det såg ut som om den log. Dess ögon var vänliga och hade en road glimt. Är du dum eller, tänkte damen om sig själv. En hunds ögon kan väl varken vara vänliga eller ha en road glimt. Men vad visste hon egentligen? Om hundar! Damen vågade sig på att klappa åbäket. Den puffade upp med huvudet som om den gillade behandlingen och vuffade svagt. Pälsen var gråmelerad och mjuk, och lockade sig en smula. Hon kliade den bakom öronen. Hunden lutade sig mot henne. Den var tung. Hon blev tvungen att ta ett steg tillbaka för att inte tappa balansen. Så viftade den på svansen och såg åter ut som om den log. Det är nog bäst att jag öppnar dörren för dig så att du kan gå hem, sa damen. För du hittar väl hem till husse och matte? Hon undrade om den förstod vad hon menade och faktiskt såg det ut som om den gjorde det för den la sig ner på golvet, la huvudet på tassarna och gnydde. Dess ögon följde hennes minsta rörelse och nog sjutton såg det ut som om det bildades tårar i dem. Menar du att du inte har någon husse eller matte? Hunden suckade djupt. Vad ska vi då göra med dig? Hunden ställde sig upp, viftade febrilt med svansen och gnydde. Jag har ingen i hela världen, lät det som. Får jag bo hos dig? Som en liten barnunge lät den. Nu var det damens tur att sucka. Okej då, sa hon, men bara tills i morgon. Då får vi försöka hitta var du bor någonstans. Vuff, sa hunden och slickade hennes hand.   Under tiden som följde, hade damen ett väldigt sjå med att försöka spåra var hunden hörde hemma. Den hade inget halsband som det kunde ha stått något namn på, och den hade ingen tatuering i örat. Allt tycktes vara förgäves. Grannarna visste ingenting. Lapparna på anslagstavlorna i butikerna runt omkring gav inga svar. Polisen hade inte fått in anmälan om någon saknad hund och inte heller Djurens Vänner inne i stan. Men behåll den, vetja, sa kvinnan på Djurens Vänner efter många veckors sökande. Den tycker uppenbarligen om er. Hunden satt tätt intill damen, hade lagt huvudet i hennes knä och följde samtalet med sorgsen blick medan den gnydde svagt. Tycker om mig, sa damen förvånat. Men jag hade inte tänkt ha någon hund! Ja, annars blir det nog så till slut att man tvingas avliva den om ingen vill ha den, sa kvinnan på Djurens Vänner. Nån strykarhund vill man ju inte ha i trakterna. Framför allt inte en i den där storleken. Hon stirrade på jycken som om det var en björn och inte en hund hon hade på sitt kontor. Jag trodde ni var Djurens VÄNNER, tänkte damen men sa inget. Istället gick hon sin väg med hunden, la ena handen på dess nacke och tänk! den var alldeles lagom stor för att hon skulle kunna gå bekvämt så där. Och hon kände sig trygg där hon gick med hunden vid sin sida. Några uppenbara busar vek snabbt undan när den visade tänderna i en gäspning.    Hunden gjorde sig hemmastadd hos damen. Den var väluppfostrad och varken skällde eller smutsade ner. Den lydde henne när de var ute och promenerade, även om den gillade att ta sig en ordentlig språngtur när de kommit ut i skogen. Men den kom alltid tillbaka, flämtade med tungan långt utanför gapet, svansade runt omkring damen och slickade henne var den än kom åt av pur och oförfalskad glädje. På kvällarna låg den på soffan bredvid henne med huvudet i hennes knä. Hon kunde ha svuret på att den läste böckerna samtidigt som hon, men tänkte sedan att det var en väldigt korkad tanke. Varför skulle en hund läsa filosofi på universitetsnivå? Varför skulle en hund läsa över huvud taget? Däremot fanns det ingen tvekan om att den älskade henne blint och skulle försvara henne till sista blodsdroppen om så krävdes. Det enda hon hade att klaga på var att den ville ligga i hennes säng. Gång efter annan kom hon på den när den låg där och snarkade, och var gång fick hon den att gå till sin egen plats genom att sätta händerna i sidorna, stampa lätt med foten, och sedan peka mot korgen. NER! Och hunden hoppade ner ur sängen, men tittade sorgset på henne medan den slank iväg. Mjuff, sa den tyst. Fy, sa damen. Hundar ska inte ligga i sängarna! Det blir hårigt och grusigt och – här var hon tvungen att göra en paus. Skulle hon säga det? Hon ville inte såra den. Men så sa hon det ändå: Du luktar HUND och du – HÖRS! Men hunden envisades. Den åt sin mat, slickade damen på handen, låg med huvudet i hennes knä och blev kliad bakom öronen - och hoppade upp och la sig i sängen. Slutligen tröttnade damen. Så därefter sov hon nätterna igenom tätt hopkrupen vid hundens lurviga päls. Han snarkade och snörvlade och fes, och hon var lyckligare än någonsin.   Tillbaka