Hur man fångar en Jerker   När jag kommer in ser jag Jerker Sandén stå framför spegeln och granska sitt ansikte. Han böjer sig så nära spegeln han kan. När han lägger märker till mig, rycker han till och börjar med en smått vilsen rörelse stryka sig över näsan. ”Jaså, det är du”, säger han och vänder sig mot mig. ”Ja.” ”Vad vill du?” Han låter brysk och ser brysk ut. ”Jag vill veta vem du är?” svarar jag. ”Vad menar du?” Nu ser han smått förnärmad ut och börjar plocka bort några osynliga partiklar från kavajärmen. ”Jo”, börjar jag. ”Hur ska jag kunna skriva om dig om jag inte vet vem du är?” ”What you see is what you get”, säger han och vänder sig mot spegeln igen. Kammar sig, rättar till slipsen, tar fram en liten borste och börjar borsta kavajen. Mjäll?   Mannen är en hård nöt att knäcka. Han ger absolut ingenting. Jag ser hur han ser ut. Det är allt. Cirka en och sjuttifem och mycket smal. Mager, på gränsen till utmärglad, men samtidigt förefaller han vara mycket vältränad. Hur var det nu Falk sa? Sexpack till bröstkorg! Ja, så kan det vara. Synliga revbensspjäll. Tvättbräda. Han har en tjock svart kalufs som förefaller helt malplacerad. På något sätt skulle jag vilja att han var blond. Inte kritvitt blond, snarare sandblond. Rufsigt mjukt hår, lite tunt på hjässan. Det är så han ser ut i övrigt. Blond blek sandstrand. Men nej! Håret är tjockt och kolsvart. Tankarna far omedelbart iväg till att det är en peruk och jag får anstränga mig att inte greppa tag i hans hår och lyfta det från huvudet. Han är otroligt rak i ryggen. Så där så man får en impuls att gå runt honom och se om han har någon rygg över huvud taget. Han bär en sobert grå kostym som är välskräddad, troligen måttbeställd, och av god kvalitet. Ull. Säkerligen finaste kamgarn. Slätt, mjukt, behagligt. Bländande vit skjorta och jag behöver inte röra vid den för att se att även den håller högsta klass. Egyptisk bomull. Mjuk och sval mot huden. Diskret sidenslips, manschettknappar i guld och ytterst välpolerade skor fullföljer bilden av en elegant man med såväl pengar som god smak. Jag trodde till en början att han var ca trettifem, men när jag nu betraktar honom, ser jag att han snarare är fyrtiofem. Det är svårt att säga vad det är som avslöjar honom, huden är fortfarande tämligen slät. Inte ens huden på halsen börjar bli nämnvärt slapp. Kanske är det något med blicken i hans ögon. Någon sorts resignation. ”Vad tittar du på?” Nu är det jag som rycker till och känner mig skuldmedveten. ”Ehh…”, jag drar på orden medan jag febrilt försöker tänka ut vad jag ska svara. ”Jag stod bara och beundrade din klädsel.” Han gillar svaret, det märker jag. Han är fåfäng. Det har jag förstått sedan tidigare. Alltid välrakad, väldoftande, välbalanserad, väluppfostrad, välartad, välklädd. Små rörelser avslöjar honom. Glimtar av leenden, ett hastigt tag över den perfekta frisyren. Slipsen som rättas till. Manschetter som tittar fram lagom långt ur kavajärmarna. Skor som alltid skiner nyputsade. Perfekta pressveck. Perfekt passform på kavajerna. För han har många kavajer, kostymer, skjortor, slipsar. Han har en lillfingerring med en onyx i och en ingenjörsring, men ingen vigselring. Hans händer är mjuka, rena och lena. Inga sorgkanter under naglarna, inga rispor eller förhårdnader. Ingen grovhet. Allt är fint och lent och välpolerat. Till och med naglarna är manikyrerade och välpolerade. Hela Jerker Sandén är välpolerad. ”Jerker?” ”Mmmm…” ”Vem är du?” ”Det sa jag nyss, jag är det här.” Han gör en gest med händerna som om han visade fram sig själv. Sin kostym. Sina kläder. Sitt yttre. ”Men du är väl mer än så! Vem är du inuti?” Men han bara ler i ena mungipan. Lite hånfullt tycker jag det verkar. Liksom med en ohörbar fnysning. En hel evighet passerar. ”Jag är civilekonom.” ”Ja?” Men han säger inget mer.     Tillbaka