Samtal med Vanilla   Hon gick före mig i korridoren. Jag kunde inte annat än beundra svansföringen. Stjärten vickade hit och dit med den snäva svarta kjolen, och hon skevade inte ett dugg trots de skyhöga klackarna. Trots att jag själv är kvinna, och inte på något sätt intresserad av andra kvinnor sexuellt sett, kunde jag inte tycka annat än att hon var förbaskat sexig. Rent objektivt alltså. Vill absolut betona detta. Jag kan förstå att män fånstirrar och rent bokstavligt talat dräglar, när någon som Vanilla dyker upp i deras närhet. In genom ögonen och ut genom… Nåja. ”Vanilla! Kan jag få prata med dig lite?” Jag skyndade efter henne så hon inte skulle hinna sticka in nånstans och gömma sig. Det hade hon gjort förra gången jag ville prata med henne. Hon stannade upp och jag såg att hon drog ett djupt andetag innan hon vände sig om. Hon gled runt på skosulan som om hon hade ett kullager under foten. ”Vad vill du?” Hon lät inte särskilt vänlig. Nu är det så, att medan jag mest är en Shorty så är hon snarare Long Tall Sally, och därför hamnade jag öga mot öga med ett par riktigt väl framhävda – hm - kvinnliga behag. Därtill väl inramade av ljusblått fluff-fluff. ”Du skulle inte vilja ta bort dom där ur mitt ansikte”, sa jag och kände mig som Janeane Garofalo kontra Uma Thurman. Hon böjde sig framåt och stirrade mig stint i ögonen. ”Fem minuter”, sa hon. ”Fem minuter och inte en sekund längre. Jag valde att inte känna mig hotad.   Vi slank in i köket. Där var tomt så när som på frallesmulorna och den väl indruckna kaffemuggen på Stellans plats. Alldeles som vanligt efter frukostfikat, med andra ord. ”Vad är det du vill nu då?” Rösten var som kylskåpskall fil. ”Vad vet du om Jerker Sandén?” Rakt på sak var nog bästa anfall. Hon flinade och det blev en smula ljusare i universum. ”Den stroppen! Varför intresserar du dig för honom?” ”För att han trasslar till det för Falk.” ”Det gör han inte alls.” ”Joho.” ”Nähä.” ”Det gör han visst. Det vet väl jag. Det är ju jag som hittar på alltihop.” Hon himlade med ögonen och övergick sedan till att se förnärmad ut. ”Så du skulle hitta på mig med då, menar du?” ”Jäpp.” Hon böjde sig fram och tittade sig förstulet omkring innan hon öppnade munnen. Det fanns bara vi två i köket. ”Kan du inte ge mig lite större bröst då”, viskade hon. ”I helvete heller! Du har så det räcker. Ett gram till och du kommer att ramla framstupa.” Hon fnös och knyckte på nacken. (Jag avskyr den där gesten. Måste nog göra något åt det. Kan inte ha en rollfigur som fnyser och knycker på nacken stup i kvarten. Sudda, sudda, sudda…) Hon glodde surt på mig och rättade till behån.   ”Jerker”, började jag igen. ”Vad vet du om Jerker?” ”Han är en stropp.” ”Ja, du sa det. Nåt annat?” ”Han har stora otäcka utslag över hela kroppen.” ”Hur fanken vet du just det? Nej förresten! Just det vill jag INTE veta.” ”Äsch. Jag har inte vart ihop med han. Skulle aldrig falla mig in. Han är alldeles för äcklig. Men han sitter ju alltid och klänger på skrivbordet hos mig, och man kan inte undgå ibland att kika in mellan knapparna i skjortan eller upp längs nån av armarna. När han tror att inte någon ser, så brukar han klia sig. Fast alltid bara utanpå kläderna och med handflatan. Och har du sett i nacken? Precis där håret börjar! Han är alldeles rödflammig.” Hon hade glömt att hon nyss önskat att jag var någon annanstans, och lutade sig nu framåt och pratade som om jag var hennes bästa väninna. Utslag, tänkte jag, var det därför han hade tunnaste egyptiska bomullen i skjortorna och finaste mjukaste kamgarnet i kostymerna? ”Fast vet du vad?” Hon hade börjat elda upp sig nu, så jag skulle nog inte få stopp på henne, men okej, information är aldrig fel, så det var nog bäst att ta vara på tillfället. ”Vet jag vadå?” ”Jag undrar vad han egentligen gör här på stället? Han dräller ju bara omkring bland oss som jobbar. Har han inget eget skrivbord?” ”Jo, han har till och med ett eget rum. Slipper sitta därute i landskapet med alla er andra.” ”Va’ fan då för?” ”Ingen aning. Han kniper ihop som en mussla på torra land.” Än så länge i alla fall, tänkte jag och funderade vidare. Det där med utslagen lät intressant. Hade det något samband med att han har peruk tro? För jag blev alltmer säker på att han bar peruk. ”Du”, jag beslöt fråga rent ut. ”Tror du han har peruk och i så fall varför?” ”Peruk! Alla gånger. Men varför? Vad vet jag? Fåfänga. Tunt feset hår. Tycker det är cool. Whatever.” Hon gick bort till kaffeautomaten och gjorde i ordning någonting. ”Vill du ha kaffe eller nåt?” ”Vad finns det?” ”Här finns vad man vill, fast jag tar alltid varm choklad.” ”En latte då. Utan socker!” Hon kom tillbaka med muggarna och satte den ena framför mig. Den var bara halvfull men jag sa inget. Nu gällde det att få så mycket information som möjligt. Tordes jag fråga henne om henne själv nu? ”Hur länge har du jobbat här?” Hon var tyst. Jaha! Ännu en som man fick dra svaren ur med tång. Jag suckade invärtes. Det här skulle bli ett hopplöst projekt. ”Började Jerker stöta på dig redan då?” Nu glodde hon på mig som om jag var den dummaste hon någonsin sett. Jag började känna mig frustrerad över att inte få veta nånting! Vilken fråga ställer man till någon som uppenbarligen inte vill prata med en? ”Snygg jumper du har”, sa jag istället. ”Klär dig jättebra!” I själva verket tyckte jag den var gräslig. Den fick henne att se ut som en förvuxen baby. Babe! Haha. Men hon mjuknade lite i alla fall. Hon log nämligen. Sträckte på sig lite och putade med brösten men sa inget. Jag ryggade ofrivilligt bakåt. Jag skulle tydligen inte få reda på någonting om Jerker Sandén den här vägen heller så jag drack upp min latte. Den smakade mycket gott.     Tillbaka