|
Berättelsen om mig
Samt några utdrag ur min blogg under hösten 2009
Vem är jag som har mage att tro att jag kan skapa såväl en hemsida, som en blogg som handlar om kost och hälsa och fibromyalgi?
Tja för det första så har min kropp drabbats av fibromyalgi, så där har jag onekligen förstahandskunskap att komma med.
För det andra är jag för kort för min vikt.
För det tredje tål jag inte att äta vare sig våra vanliga sädesslag framför allt inte vete, mjölkprodukter, soja eller jordnötter. Inget allvarligt händer, men jag mår tillräckligt dåligt för att hålla mig ifrån det hela.
Fast mjölken är svårast att avstå ifrån. Jag älskar kaffe latte!
Jag har alltid varit intresserad av anatomi och fysiologi, och hur levnadsstilen påverkar ens hälsa vad gäller såväl kost som motion. Så intresserad faktiskt, att jag ville bli nutritionist.
Ja, och så har jag utbildning inom vården och har längre tillbaka i tiden arbetat som sjukvårdsbiträde och även som undersköterska.
Under mer än 4 års tid, parallellt med att jag jobbade, läste jag allt jag kom över om just anatomi, fysiologi och nutritionslära, samt mängder av litteratur som väl närmast går in under rubriken "Alternativa hälsoinriktningar". Från Denis Burkitts "Fibrer i kosten", via AyurVeda, vilket inkluderar Deepak Chopra m.fl, till vitaminlexikon och även om rent spekulativa och underliga bantningsmetoder. Det var under det här intresseväckande studerandet som tanken kom att jag ville arbeta som nutritionist.
Men det var uppenbarligen inte ödets avsikt, regelverket satte stopp för det. Om jag hade tänkt det här när jag var 20 eller 30, hade det nog gått bra, men jag var 44 och fick inget studielån. Å andra sidan så hade det dessutom även inneburit flytt till Linköping SAMT att först plugga in rätt matematik (jag hade läst ekonomi tidigare) och viss kemi, (eller om det var fysik, eller biologi, minns inte längre) för att jag skulle bli behörig. Så ingenting fungerade i sammanhanget.
Varför NU?
NU känns det som, om jag inte gör något radikalt NU NU NU, kommer jag bara att bli riktigt sjuk. Diabetes, hjärt- kärlsjukdomar, för högt kolesterol. Ja ni har väl alla hört om riskerna. Med en fibromyalgi som begränsar mig fysiskt syntes mig framtiden från en horoisont som rullstolsbunden och full av smärtor.
När jag nyligen dessutom såg ett antal bandade program med titeln "Generation fett" som tydligen sänts i Tv3 under hösten 2008, samt en annan serie från samma kanal våren 2007 med namn "Vi äter oss till döds", då fylldes jag med ett sådant äckel att jag bara VISSTE att jag måste göra något radikalt. NU!!!
JAG VILL INTE BLI SÅDAN!
ÖVERVIKTIG ÄR JAG MEN JAG VILL INTE BLI FET!
JAG VILL INTE BLI ALLVARLIGT SJUK!
JAG VILL LEVA! INTE BARA ÖVERLEVA!!!
JAG VILL KUNNA TA LÅNGA PROMENADER, FÖLJA MED UT OCH CAMPA, KUNNA HÄNGA MED PÅ ROLIGA SAKER.
JAG VILL INTE HA ONT, VARA STÄNDIGT TRÖTT OCH STÄNDIGT STEL.
JAG VILL KUNNA NJUTA AV NATUREN PÅ EN UTFLYKT I SKOGEN UTAN ATT BEHÖVA "BETALA" FÖR DET EFTERÅT I FOM AV ÖKAD STELHET, MERA VÄRK.
JAG VILL OCKSÅ KUNNA SLAPPA EN HEL DAG IBLAND, SLÖA I SOFFAN MED BOK ELLER FILM UTAN ATT BLI STRAFFAD FÖR DET MED ÖKAD STELHET OCH VÄRK.
FÖR DET ÄR SÅ DET ÄR MED FIBROMYALGI!!! INGENTING ÄR BRA ANNAT ÄN I SMÅ DOSER.
Och övervikten gör ju inte det hela särskilt mycket bättre så snacka om motivation!
Och MOTIVATION i kombination med KUNSKAP är A och O i konsten att lyckas!
- - - - -
"Så du anser att du har både motivation och kunskap du?"
"Ja."
"Varför blev du överhuvudtaget tjock då?"
"hmmm..."
"Jo säg mig nu! Varför blev du tjock?"
"Jag är inte tjock. Bara överviktig."
"Bullshit. Du är fet."
"NÄ!"
"Ska vi slå vad om att du har ett BMI som är över trettio?"
"Jag har en massa muskler också och muskler väger mer än fettvävnad."
Hon i spegeln lyfter sarkastiskt på ena ögonbrynet och fnyser till.
"Okej. Vi låter det vara. Så länge! Åter till sakfrågan VARFÖR ÄR DU TJOCK?"
Jag suckar modlöst, men hennes ögon spänner så djupt in i mina att jag inte kan undgå budskapet.
"Jag hade ångest under många år som jag dövade med mat. Och nu tycker jag att vi inte pratar mer om DET."
"Okej! Har du fortfarande ångest?"
"Nae... inte precis... tror jag... lite oro ibland men... ångest... det var faktiskt länge sedan..."
"Så varför är du fortfarande tjock?"
Ögonen i spegeln borrar sig djupt in i mig. Jag vill helst springa därifrån men det är som om jag är förlamad. Jag håller nästan krampaktigt runt kanten på tvättstället. En avlägsen del av mig noterar att håret är skitigt.
"Varför äter du då fortfarande som om du hade ångest?"
"Det göööör jag inte!"
"Varför är du fortfarande tjock då?"
(PINA PINA PINA PINA)
"För att det blev en vana att stoppa något i munnen varje gång det kändes obehagligt i mig. Oavsett vad det var för sorts obehag."
"Har du någon gång stoppat fingrarna i halsen?"
"NEEHEEEEJ!"
"Så du bara åt du."
"mmmm"
"Och la på dig det ena kilot efter det andra."
"mmmm"
"Och mer eller mindre förstörde tänderna."
"När jag var liten så borrade tandläkaren upp kindtänderna vare sig ...."
"STOPP! SKITSNACK! UNDANFKLYKTER! Vem är det som gjort dig fet?"
"Jag är inte fet."
"Vem har stoppat mat i munnen på dig?"
Jag vill inte mer. Gråten svider i halsen. Sitter som en tjock klump och nästan hindrar mig från att andas. Jag blundar för att slippa de där ögonen. De grymma, elaka, pressande...
... omsorgsfulla ögonen.
Jag faller till föga. Ser ner i tvättstället och säger med låg röst:
"Det är ingen annan som har tvingat mig att äta. Det är jag själv som varit duktig och tuggat i mig till vartenda överflödigt hekto på min kropp."
"Och du behövde förstås varenda tugga?"
Nu är rösten inte rapp och hård längre. Nu finns ett stråk av förståelse i den. Jag tittar upp mot ögonen i spegeln igen.
"Både ja och nej. Min kropp behövde det inte, men jag kanske gjorde det."
"Behöver du fortfarande döva dig med mat? Skydda dig med ett späcklager? Trösta dig?"
"Nej."
NEJ!
NEJ!
NEJ!
"Du har ett BMI på 31 va? Fast i själva verket är det bara 29 för du har ganska bra med muskler. ELLER HUR!"
Jag bara ler.
Tisdag den 1 september
Kära dagbok!
Fick sms om att datorn anlänt till affären men det var nästan lunch och jag skulle vara inne på Lasarettets simbassäng klockan ett så jag hann inte hämta den då. Ville faktiskt inte stressa med det.
Det här projektet att engagera smärtpatienter - eller vad man nu ska kalla oss - kan bl.a. innebära vattenjympa. Nu har jag och vatten inget som helst gemensamt. Men jag hade lovat att se hur det verkade med bassäng och allt, annars spissar jag nog hellre in mig på att träna på Nautilus.
Jag undviker allt som har med hav och sjö att göra, skulle inte för mitt liv kliva på en båt och undviker till och med att bada i badkar. Jag blir helt enkelt yr i pottan av det där gungandet som finns i anknytning till vatten. Perioder när jag mår bra, kan jag kliva i ett varmt bad och ha glädje av det, men ju stelare min kropp är desto mer obehag känner jag av skvalpet som oundvikligen bildas vid minsta rörelse.För att inte tala om när det är dags att kliva upp! Man skulle kunna skriva en hel novell om eländet.
Jag pratade med Anna, sjukgymnasten, tittade mig runt och sa:
Näe.
NÄHÄE!
Hon log. Hon visste ju. Jag hade pratat med henne redan tidigare. Om mitt förhållande till vatten och andra underlag som inte håller sig stilla.
Jag hade betalat för onödigt lång tid på parkeringen för jag pep ju iväg från bassängen så snart jag anständigtvis kunde. Men det var bara att bita i det snåla äpplet och köra vidare in till centrum och Länsförsäkringar. Hade en del jag undrade över angående bil- och hemförsäkringarna.
Eftersom jag hade parkerat bilen bortanför Tropikariet, gratis denna gång, fick jag mig en liten promenad på kuppen.
På väg tillbaka till bilen stannade jag på Sjömanskaféet och köpte mig en mugg kaffe och en chokladboll och satt sedan ett tag där ute på kajen och hade det hur bra som helst.
Egentligen var det fruktansvärt varmt. Redan vid åttatiden i morse hade jag gett mig ut på en cykelrunda, och då var det nästan kyligt - men helt underbart. Men himlen var klarblå redan då och solen gassade alltmer, och i stan kändes det som om det var minst 100 grader.
Så jag körde hem igen och hämtade ut datordelarna.
söndag, september 6, 2009
Ingefära för smärtande leder
Just nu ligger här reklam för hälsokostprodukter som innehåller ingefära.
Man kan alldeles utmäkt även använda färsk ingefära eller torkad, malen vid reumatiska problem, ledsmärtor, fibromyalgi mm, Faktiskt även vid åksjuka.
INGEFÄRSTE: Koka upp vatten. Lägg en skiva färsk ingefära av ungefär en femkronas storlek i en stor mugg. Helst en som rymmer ca 4 dl. Häll på det heta vattnet och låt dra i minst 10 minuter. Drick det så varmt som möjligt, men utan att stjälpa allt i sig på en gång. Låt det ta åtminstone tio minuter att dricka upp innehållet.
Om man använder sig av torkad, malen ingefära, så är ca ½ tsk lagom till ovanstående mängd vatten.
Själv föredrar jag färsk ingefära.
Man kan även göra i ordning en hel termos eller tevekanna med te. Beräkna 2-3 skivor färsk ingefära till 1 liter vatten.
Dricks då och då under dagens lopp.
Var medveten om att teet smakar starkare ju längre det får dra. Och eftersom det är en stark krydda bör man vara lite försiktig om man har besvär med magkatarr eller liknande.
Ingefära är inte bara antiinflammatoriskt utan även utrensande.
GURKMEJA är även det antiinflammatoriskt. Kan givetvis köpas i form av kapslar, men även här kan den torkade, färdigmalda kryddan fungera alldeles utmärkt.
Ett sätt att få i sig den - smaken är inte alltför trevlig - är att blanda ½ - 1 tsk gurkmeja med en rejäl tsk honung och lite varmt vatten. Ät upp det men gör det inte på fastande mage utan i samband med måltid 1 - 3 ggr dagligen.
En annan metod är att äta curryrätter - med lite extra gurkmeja i! Gott!
Tänk på att även gurkmeja är en stark krydda som kan irritera magslemhinnan.
Nyponkapslar! LITOMOVE. Absolut. Lindrar vid ledsmärtor och stelhet. Doseringen är 3 kapslar 2 gånger dagligen, och finns att köpa i hälsokostbutiker eller på MåBras postorder. Jag har alltid fått mina varor snabbt och varit nöjd.
Jag betvivlar att nyponsoppa fungerar. Nyponte, sådant man köper i en vanlig butik bland téerna? Ingen aning! Men skadar gör det inte och är ett bra koffeinfritt alternativ till vanligt te och kaffe.
GRÖNT TE är bra för mycket. Innehåller mängder av nyttiga antioxidanter.
tisdag, september 08, 2009
Att cykla
Det går alldeles utmärkt.
Bra dagar - kanske ska tilläggas.
Och inte för långa turer eller med för backiga sträckor.
Men annars det går bra.
Musklerna lyder och det känns skönt i själ och hjärta.
Konditionen ökar och man njuter av endorfinkicken som får en att vilja mera.
Och mera.
Och mera.
Man längtar efter mera så det nästan gör ont!
Alla 12 km går alldeles utmärkt och man tänker nästan inte alls på att det förr gick alldeles utmärkt att cykla 22 km.
Eller 32.
Man tänker inte alls på de där gångerna då man var ute hela dagen med cykel och fikakorg och vattenflaska och bara orkade hela tiden.
Och man cyklade runt Kullahalvön till och med. 7 mil cyklade man
Men annars går det bra.
Tills man stannar.
När man kommit hem igen.
Eller när man måste gå uppför den där enda riktigt jobbiga backen. För den är så lång.
Eller när man vill stanna till på Ica och köpa en påse äpplen och nåt gott tè.
Eller något annat.
Då är benen gelé och vill ramla isär i molekyler.
Då är rygg och nacke och axlar som ett hårdspänt draglakan färdigt att brista.
Då är man övertygad om att man ska ramla ihop i en liten hög där vid sidan om cykeln.
Eller medan man vinglar in.
Men annars det går det bra att cykla.
Det går alldeles utmärkt.
Och man fortsätter att cykla, varje dag, för alternativet vore så mycket värre.
fredag, september 11, 2009
Bemötanden
Ett stort problem för många patienter med fibromyalgi är att de inte blir trodda. Detta på grund av att smärta oftast inte syns utåt, de dagar då smärtan är som värst så stannar personen med fibromyalgi hemma. Det du måste göra som fibromyalgisjuk är att ta kommandot över ditt liv, så du kan börja leva igen inte bara överleva. Begär att få en längre tids sjukskrivning 1 till 1½ år för att bygga upp ditt liv igen.
Det är viktigt att ha kontakter med andra som har samma sjukdom, då det kan vara svårt att få förståelse från anhöriga. Det är viktigt att du har kontakt med en bra läkare som förstår dina problem och kanske kan ge lindrign genom vissa mediciner.
Allt för att du ska kunna leva ett så bra liv som möjligt.
(Ur broschyren)
Det är sant att man ofta blir misstrodd. Sjukdomen syns ju som sagt inte utåt. I synnerhet inte, om man inte vill se.
Å andra sidan - den som känner en väl kan faktiskt se när man har ont. Se när man är stel och stapplar, haltar, ser i ögonen att man mår sämre än illa.
De dåliga dagarna stannar man ju hemma. Inne. Helst ensam. Läser kanske lite om man orkar, eller slumrar. Slötittar på en film, slumrar. Struntar i matlagning, tar en macka - om man alls äter. Kämpar sig genom dagen.
Man kan bli överlägset bemött.
"Äh, ta dig i kragen!"
"Om du börjar träna så går det över ska du se!"
"Ut med dig och få en nypa frisk luft så mår du bättre!"
"Se till att gå ner i vikt!"
"Vila dig nu över helgen så kan du ta nya tag på måndag."
"Sluta göra dig till. Du håller bara på så här för att få uppmärksamhet."
"Håll inte på att analyera och känn efter hela tiden."
"Inbillning!"
"Kärringbesvär!"
Kommentarerna kan vara oändliga i sin uppfinningsrikedom om vad som är orsak till det hela och hur man ska bära sig åt för att må bra. Märk väl: må bra. Inga konkreta råd om hur man ska bli frisk.
Men kanske värst!
Den läkare som lutade sig bakåt mot bänken, lade armarna i kors över bröstet och sa:
"Du kanske skulle pröva med östrogen. Du är ju i den åldern nu."
söndag, september 20, 2009
Att motionera och gå ned i vikt
På min multimodala "smärtskola" (som egentligen inte borde kallas smärtskola), fick vi uppmaningen att föra en motionsdagbok. Närmare bestämt att skriva upp hur mycket vi cyklar, promenerar eller på annat sätt motionerar varje dag.
Datorfreak som jag är, gjorde jag upp ett exceldokument där jag till en början bara skrev upp vad jag hade gjort och hur lång tid det tagit. Senare la jag även till min vikt samt hur många cm jag är runt midjan.
Jag ska väl inte hoppas alltför mycket på att viktminskningen i sig gör att fibromyalgin försvinner (men hoppas kan man alltid) men övervikten och med den, den ökade risken för diabetes, hjärt- kärlsjukdomar mm kommer däremot att minska. Ju mer jag lyckas gå ner i vikt och stärka hjärtat genom bättre kondition, och kroppen i stort med förbränning, smidighet och styrka, desto bättre är det.
Under de senaste ca 8 månaderna har jag gjort 40 - 50 situps varje morgon plus en del stretching. Jag märkte på Nautilus att mina magmuskler var hyfsat starka, men det har inte räckt till för att minska vare sig midjemåttet eller vikten. Det krävs mer fysisk aktivitet än så, samt ett allvarligt tag med matvanorna.
Tvärtom gick jag upp 5 kg under en period under försommaren då jag blev nästan helt stillasittande på grund av en inflammation (eller vad det nu var) i ena knät. Först i slutet av juni kom jag igång igen. Först med lättare promenader, sedan med cykelturer. Men sedan dess har konditionen stadigt blivit allt bättre.
De här två senaste veckorna har jag motionerat varje dag i snitt lite drygt 1 timme, och därutöver var jag på Nautilus i torsdags. Jag har också allvarligt skärpt mig vad gäller maten, utan att för den skull "banta". Under de här båda veckorna har jag gått ner 2 kg samt minskat midjemåttet med 1,5 cm. Jag har ätit bra och nyttig mat och inte behövt vara hungrig.
Inte illa jobbat med tanke på att fibromyalgin begränsar mig en hel del när det gäller motionen. Däremot begränsar den ju inte hur och vad jag äter, det får jag ta tag i på samma sätt som vilken annan överviktig som helst.
Det är ju trots allt jag själv som har tuggat till mig vartenda överflödigt hekto. Precis som alla andra fetsmockar har gjort. Och kom inte med skitsnacket om att du eller du eller du, har låg ämnesomsättning och att det är det som har gjort dig fet. Sköldkörteln fungerar inte på det viset.
Har man låg ämnesomsättning så har man det åt båda hållen så att säga, låg förbränning OCH låg upptagningsförmåga.
Men det är ganska bra att ha något att skylla på, eller hur? För då behöver man ju inte göra något åt sin situation.
Över förväntan!
TRE VECKOR!
MINUS TRE KILO!
MINUS FYRA CM RUNT MIDJAN!
Jag äter INTE:
Snabba kolhydrater såsom socker, läsk eller godis mm
Vete, råg, korn eller havre; alltså inte bröd, pasta, bakverk, kakor, pajer, redda såser mm
Mjölkprodukter; mjölk, ost, keso, yoghurt, glass etc
Chips eller sk snabbmat.
Jag äter:
Frukt och grönsaker; baljväxter (bönor, linser, ärtor); ägg, nötkött, fågel och fisk. Fett men inte för mycket, smör, rapsolja, olivolja. Äter även ris emellanåt. Fullkorns- eller råris, ibland basmati eller jasmin. Händer även att jag äter potatis ibland.
Jag äter ALDRIG:LIGHTPRODUKTER!
Jag äter:
På regelbundna tider, mindre portioner än tidigare, tuggar maten ordentligt, lägger upp EN gång på tallriken vad som är lagom att äta. Äter så allsidigt som möjligt, näringsmässigt sett.
Jag försöker att:
Inte äta för att jag har tråkigt, för att någon annan äter, för att jag råkar ha något gott tillgängligt. Låter bli att köpa hem, helt enkelt. Är det något som inte stämmer, t.ex. att jag är ute någonstans när jag egentligen skulle ätit lunch, äter jag ett äpple så länge. Sedan, så snart jag kan, blir det ordentlig lunch. INTE kexchoklad eller snickers eller liknande. Jag hoppar heller aldrig över en måltid.
Jag äter:
Bra frukost, största måltiden vid lunch och lättare därefter.
Jag motionerar:
Med mycket få undantag cyklar jag varje dag, eller om inte vädret tillåter det, promenerar jag. Varje morgon gör jag ett antal olika stretchövningar samt situps. Har kommit upp i 60 st nu. Därutöver håller jag på att vänja mig vid att träna på Nautilus.
Jag tänker inte ha en blogg - eller hemsida - som predikar hur andra människor ska göra. Vare sig för att gå ner i vikt eller för något annat. Jag tänker bara i en något lättsam form tala om hur jag gör, hur jag som överviktig och fibromyalgiker upplever min situation, det jag tycker och tänker i sammanhanget. Om någon vill prova på mitt sätt, så får denne någon gärna göra det, kanske det funkar även för någon annan.
Med min fibromyalgi så är jag begränsad vad gäller fysisk aktivitet, men jag jobbar på så gott det går med tanke på det.
Men det är faktiskt mer maten det hänger på för att man ska lyckas gå ner i vikt. 30% av en lyckad viktminskning beror på motionen, de övriga 70% beror på det man äter och HUR man gör det.
Men båda sakerna behövs. Att gå ner i vikt och att sedan behålla den nya lägre vikten, är näst intill omöjlig att uppnå om man bara koncentrerar sig på det ena. Om man vill må bra vill säga.
Att vara fysiskt slapp och samtidigt mer eller mindre svälta sig kan säkerligen få kilona att rasa - men kroppen mår inte så bra av det.
Och att gå ner i vikt genom att träna, träna, träna - och fortsätta äta för mycket av fel sorts mat - är näst intill omöjligt.
Av vikt är också att man INTE BANTAR!!! Att genomgå någon sorts suspekt kur för att snabbt förlora ett antal kilo, förlorar man stort på eftersom man snabbare än kvickt lägger på sig de där kilona igen - plus ytterligare några!
Man kan alltså säga:
ATT BANTA ÄR DET BÄSTA SÄTTET ATT GÅ UPP I VIKT!
Med andra ord måste man hitta en mathållning som ger kroppen den näring den behöver och som man kan klara av att fortsätta med resten av livet. Därutöver måste man fortsätta att träna och motionera för det är det här som gäller:
OM MAN STOPPAR I SIG FLER KALORIER ÄN VAD KROPPEN GÖR ÅT, GÅR MAN UPP I VIKT!
Det är en mycket enkel ekvation.
Jag vill leva, inte bara överleva
Jag undrar emellanåt över fibromyalgi. Vad som kan UTLÖSA sjukdomen kan man läsa sig till, men vad är det som ORSAKAR den?
Jag tänker ofta som så, att det man drabbas av också kan läkas ut. Vi brukar ju normalt bli friska efter en sjukdom. Om man bara ger sin kropp de rätta förutsättningarna så läks ju saker och ting.
Förkylningar, influensa, benbrott. Högt blodsocker, högt blodtryck och högt kolesterol kan sänkas om man lever rätt. (Gå ner i vikt och motionera.) För att bara nämna några saker.
Men fibromyalgi? Vad ÄR det för något egentligen? Hur får man det och går det att bota - inte bara lindra? Eller måste man se det som en livslång sjukdom och tvingas lära sig leva med den?
Vilka är de rätta förutsättningarna för att bli fri från fibromyalgi?
måndag, oktober 05, 2009
Har fuskat i drygt en vecka!
Inte gått några längre promenader.
Inte cyklat alls.
Druckit ett par kaffelatte.
Ätit rågknäckebröd istället för det jag annars bakar av bovete.
Åt brödlös hamburgare med pommes frites i torsdags.
Ätit en chokladkaka.
Å ANDRA SIDAN!
Har jag flyttat såväl min lekamen som mina prylar ca 15 km västerut. Med andra ord in till stan igen.
Har jag inte hunnit äta som jag kanske borde ha gjort.
Bor å andra sidan nu på andra våningen utan hiss.
Summan av kardemumman är att jag gått ner ETT KILO istället för ett halvt, samt förlorat ytterligare en cm runt midjan.
Men jag är trött så jag nästan kan gråta och musklerna KÄNNS.
Fast det kunde faktiskt ha varit värre.
(Det är värre. Tröttheten gör mig grälsjuk! Stackars min omgivning.)
onsdag, oktober 07, 2009
Dags igen med MOTION!
Kom äntligen ut på en cykeltur. Känns som om det var en hel evighet sedan jag senast trampade runt på den. Fast det är bara 12 dagar sedan. Förra fredagen.
BARA! Inte är det väl BARA - när det gått tolv dagar utan vare sig cykling eller promenader!
Suget efter frisk luft och endorfinflöde fullkomligen skrek i mig.
Det har varit en underbar höstdag. Vackraste tänkbara färger, sol som sken på såväl ont som gott, dofter som man inte kunde få nog av. Jag cyklade en timme och njöt av varenda sekund.
Det var sedan som benen var väldigt klena. Höll på att vika sig när jag steg av cykeln. Vinglade uppför trapporna och var urtrött resten av dagen. En trötthet som späddes på efter lunch då jag cyklade in till kliniken för den veckoliga multimodala smärtskolan.
(Sabla flytt till att ta musten ur kroppen på en! Men jag har försökt att ta det hela så försiktigt jag kunnat. Vilat ordentligt mellan varje vända och låtit andra ta de tyngsta sakerna. Och än så är det mycket kvar att dona med. Men det får ta den tid det tar.)
Timmarna på smärtskolan idag var intressanta. En kurator föreläste om KBT - Kognitiv BeteendeTerapi - samt om Mindfulness. Hur ska jag nu beskriva det här utan att själv föreläsa? Äsch! Ni får Googla! Men glöm inte att tankens kraft är stark!
För övrigt var cykelturen väl värd tröttheten efteråt! Men! Dags att börja träna igen. Kondition är färskvara!
torsdag, oktober 08, 2009
Morgonen efter - dagen före
Är nästan beredd revidera det där om att cykelturen i går var värd tröttheten efteråt. Jo, på ett sätt var den värd det. Skönheten ute i naturen en vacker höstdag är något som man bara måste ta vara på. På ett mentalt och psykiskt plan är det värt en värkande kropp dagen efter.
Men för övrigt? Svårt att säga.
Intill döden trött, värk i större delen av kroppen. Nacke, axlar, skuldror, ryggen, armarna, händerna. Det är inte benen som är det värsta, den svagheten går över inom rimlig tid, det är allt det andra.
Som fibromyalgiker får man hela tiden rådet att lära sig vad man klarar av, och inte överskrida den gränsen. Vilket är väldigt svårt att hålla de dagar man mår bra och bara längtar efter en långpromenad eller en cykeltur eller kanske en shoppingrunda på stan. Eller vad det nu är man vill göra.
För min del just nu, är det ju inte bara det att jag cyklade lite drygt en timme igår, sedan flera veckor tillbaka har jag varit involverad i min flytt tillbaka in till stan. Först med att packa och städa min etta. Lite varje dag, med många vilopauser. Under de veckorna var det inte i första hand det fysiska som belastade. Jag hade varken hunnit lägga på mig så mycket tillhörigheter eller hade en alltför muggig lägenhet. Den blev ju målad och omtapetserad när jag flyttade in.
Då - och egentligen under hela den här perioden - är det stressen som varit det jobbigaste. Flytt, tillsammans med bröllop, nära anhörigs död, och några fler händelser, är det som stressar människor mest. När man då både flyttar och blir sambo samtidigt, blir det minst dubbelt så stressigt. Om nu företeelsen inte rent av ökar exponentiellt så stressen blir fyra eller tio gånger så stor. Och med tanke på att jag är någon sorts författare in spe, och med en fantasi som inte alltid håller sig där den borde vara utan flummar ut i de värsta tänkbara framtida scenarier, så...
Så jag ska inte skylla enbart på min cykeltur, kanske var den bara den där sista droppen som fick bägaren att rinna över. Eller kanske med en bättre liknelse: den där lilla stenen som fick muren att falla. (Som jag hittar på!)
Hur mår man då som fibromyalgiker när man mår riktigt dåligt? Tja, i och för sig kan jag bara prata för mig själv här. Jag kan inte garantera att alla reagerar och känner som jag, men nog misstänker jag att våra erfarenheter är väldigt likartade.
Tänk en riktigt rejäl träningsvärk! Lägg därtill till en trötthet som om man bara sovit en timme per natt i en vecka. (Jag minns faktiskt inte när jag senast vaknade och kände mig utsövd.)
Rygg, axlar och nacke bränner av smärta. Händer och underarmar är svullna, varma och känns underligt spröda. Att spola dem med kallt vatten känns skönt, men lindrar bara för stunden.
Man är tom på energi och känner sig mest av allt gråtfärdig. En underlig blandning av apati och rastlöshet. Vill inte göra något. Inte ha krav på sig på något vis. Vill inte prata med någon eller för den delen inte ens se någon. Sängen med täcket över huvudet lockar.
Det är bara det, att om man lägger sig där, i sängen, så stelnar man till ännu mer och får ännu mer ont. Den sida av kroppen som vilar mot underlaget domnar och man finner att man ändrar ställning stup i kvarten. Vrider och vänder på sig för att finna en bekväm ställning utan att lyckas. Samtidigt som kroppen skriker efter vila. En vila som tycks omöjlig att uppnå.
Ni tycker kanske att jag gnäller nu! Att jag borde ta mig i kragen, sparka mig i arslet, lyfta mig i håret eller vad ni nu har för liknelser när ni tycker någon ska skärpa sig. Ni som tycker det kan lika gärna sluta läsa med en gång. Det här är nämligen verklighet. Och inte bara min verklighet utan det finns många med mig som har det på det här viset.
En kvinna sa igår att hon älskar att sticka, men hon kan inte göra det längre eftersom hon får så ont i axlar, armar och händer. Hon älskar att läsa men hon kan inte göra det längre för då får hon ont i nacken. Ingen av oss kan sitta stilla någon längre stund på en stol, för då får vi ont i ryggen/svanken. Rätt som det är reser sig än den ene, än den den andre av oss smärtpatienter och går runt lite, står ett tag, gör lite försiktiga tänjningar och sträckningar. Och med tanke på att vi bara är där i två timmar, MED paus mitt i, så förstår ni kanske att det inte är så mycket vi tål.
Eller för den delen att kunna ligga tillräckligt länge i våra sängar för att bli utsövda - för där somnar och domnar istället kroppen, om ni förstår vad jag menar, och natten består av ideliga uppvaknanden. Ideliga vändningar och vridningar. I bästa fall somnar man om igen. Men bara i bästa fall.
Jag blir överlycklig om jag kan sova fyra timmar i ett sträck, för det kan innebära att jag har en ganska bra dag framför mig.
Och vad man inte vill höra, är att man ska tänka positivt eller se till att befinna sig i nuet med sina tankar eller att njuta av de bra stunderna.
Då vill man bara skrika rakt ut.
VARFÖR!!!
Rapport från en soffpotatis
Jag kom faktiskt iväg till Nautilus i går förmiddags. Egentligen hade jag varken lust eller ork. Men eftersom jag missat tiden där två torsdagar på rad, tyckte jag att jag åtminstone borde försöka . Kanske skulle dessutom en del av stelheten ge med sig om jag rörde lite på mig. Tänkte jag.
Det är inte långt dit. Tog bara 10 minuter att cykla och det var roligt att vara där. Men inte vågade jag lägga in någon större energi i övningarna. Körde armar, axlar, rygg och mage med bara lätt beslastning och få upprepningar. Inte mycket mer än lätt uppmjukning faktiskt.
Mina triceps är inte mycket att hurra för, men magmusklerna är helt okej. Säkerligen de frekventa morgonsit-upsen jag kört med i nästan 8 månader.
Flytten har förstört mycket för mig. Inte så att jag ångrar flytten i sig, nej jag är glad över att ha kommit tillbaka till stan igen. Glad också över att inte vara ensam längre. Glad att någon tycker om mig tillräckligt mycket för att vilja bo ihop med mig trots allt. För jag är tyvärr inte särskilt snäll för närvarande.
Det ÄR en fruktansvärd stress att flytta, som inte märks på långa vägar lika mycket när man är fullt frisk och jag är in i märgen trött. Just nu halvligger jag i soffan med den lille laptopen, för jag orkar inte ens sätta mig på arbetsstolen framför den "riktiga" datorn.
De rutiner jag haft och följt och som fått mig att fungera ganska bra trots allt, har helt ställts på huvudet. Jag har inte bakat bovetebröd, inte köpt hem någon mat och jag har ingen ork vare sig att gå och handla eller än mindre baka bröd. Istället har jag ätit hipp som happ. P har handlat en del och lagat middagar de flesta dagarna (gusignehonom) men annars har jag tagit genvägar.
Det har blivit knäckebröd, alldeles för många kokta ägg (urk! nu vill jag inte ens SE ägg på ett bra tag), druckit kaffelatte och ätit icas köttbullar, hamburgare med pommes, och korv med mos. Salami och kvibille ädelost. Mat jag definitivt inte bör stoppa i mig. Undrar om jag vågar väga mig på söndag.
Av den här typen av mat (mjölkprodukter och bröd) blir jag ännu tyngre och tröttare och stelare. Får kliande utslag på händerna och bråkig mage. Och då blir jag ännu mer för trött för att gå och handla och baka och...
Ja, moment 22.
Jag har inte heller gjort mina dagliga cykelturer på två veckor. Förutom i onsdags då. Vilket fick mig att däcka i soffan resten av dagen. Liksom gårdagens nautilusbesök. Liksom dagens lilla fjuttiga (egentligen) städande.
Jag har inte förmått att packa upp mer än en bråkdel ur mina flyttlåder, hittar inte kläder, inte min kamera, inte mitt porslin, glas, muggar etc.
Hittar i stort sett inte nånting, och lampor har vi för lite av så det blir omöjligt att göra något på kvällen.
Skulle vilja göra så mycket men ligger mest här på soffan i nån sorts halvdvala med brännande, svullna händer och värkande muskler i hela kroppen. Ska bli skönt när vi har gjort det sista i Ps lägenhet. Men han gör det mesta. Jag nöjer mig med att köra bilen.
Fick ju en idé av TD till ett inlägg här, men för det inlägget behöver jag broschyren om fibromyalgi och den har jag inte heller hittat. Och jag orkar inte ens ta tag i det hela. Ack ja. Om bara försäkrinsgkassefolket begrep hur fibromyalgi faktiskt ÄR!
Den här bloggen kan kanske verka extra tjatig och gnällig just nu, orkar inte med vare sig objektivitet eller humor nu, men om så bara EN av dessa personer med inflytande hade kunnat nås och fås förstå hur verkligeheten är för en människa med fibromyalgi i vardagen, så kanske åtminstone något vore vunnet.
Jag orkar inte hålla på att låtsas vara pigg och alert och med en massa positiv attityd. För närvarande fungerar bara det mest basala. Inte ens hjärnkapaciteten är normal. (dvs briljant, intelligent, intellektuell, snabbtänkt.)
Till och med här och nu jävlas texten med mig. Utan att jag märker det så har jag markerat och råkat deleta delar av det jag skrivit. I flera omgångar har det hänt.
Nu ger jag upp.
Orkar inte mer.
Giter inte.
måndag, oktober 12, 2009
rapytt
 HA!!!
Jag har tappat ytterligare 3 cm runt midjan, om än inga halvkilon under den gångna veckan.
Hur kan det va'?
"Tja, du har väl lagt på dig muskler", sa P.
"Muskler??? Hur då? Jag har inte cyklat mer än en gång som är något att räkna med, och inte promenerat nåt vidare heller."
"Men du har flyttat! Gått i trappor! Städat!"
"Jamen det har ju gått i ultrarapid! Och med massor av pauser! Och med större delen av eftermiddagarna på soffan sen!"
"Men du äter ju mindre också." Han log över glasögonen. "Och du får mig att äta nyttigare."
HE!
(T.ex Vitkålssallad med chilikryddad pytt på köttfärs och kidneybönor. Fotot var helkass. Behöver lite PhotoShopande!)
fredag, oktober 16, 2009
Fibromyalgi kontra Utbrändhet
"80% av dem som får diagnosen FM är kvinnor. Det är därför lätt hänt att vi glömmer bort att även män drabbas av FM. Varför är skillnaden så stor? Beskriver män sina besvär på ett annat sätt? Är det omanligt att klaga över värk i hela kroppen? Det är mycket möjligt att andelen män med FM är högre, att män ofta får en annan diagnos, t ex förslitning, diskbrock, utbrändhet."
(Ur broschyren)
"Kan bara säga att jag känner igen orden och uttrycken och tillståndet när du beskriver din sjukdom på dina bloggar, kalla den fibromyalgi eller den berömda väggen. Fast jag har märkt en gradvis skillnad, om än liten, mot det bättre men det tar år tydligen./TD"
(En kommentar på ett av mina tidigare inlägg)
Jag antog att TD var initialerna på en person jag känner lite grand. En man. Jag antog också att det var denne TD som fått diagnosen utbränd och kände igen symptomen från fibromyalgi. Jag har kanske fel där. Denne TD är kanske inte "min" TD och är kanske inte heller man.
Ja, vad är det här för sjukdom egentligen och vem kan drabbas av den? Tydligen kan vem som helst få den, oavsett ålder och kön, men vad det hela rör sig om verkar onekligen en smula tveeggat. Kan dessa symptom ge upphov till olika diagnos beroende på vem man är? Är den berömda väggen i själva verket detsamma som fibromyalgi? Får då jag som kvinna diagnosen fibromyalgi, medan en man hade fått diagnosen utbrändhet?
Men om jag känner mig för lite med de olika diagnoserna och ägnar mig åt associationer, får jag fram följande: Fibromyalgi drabbar oftast kvinnor och är livslångt. Man mår förhoppningsvis bättre så småningom, men i princip får man acceptera att man har sjukdomen och måste lära sig leva med den. Med smärtstillande mediciner och urkassa dagar då man inte orkar göra någonting.
Men när det gäller utbrändhet, "den manliga åkomman" så är det visserligen ett minst lika jobbigt tillstånd, men det går att komma igenom den och bli frisk! Det kan ta lång tid, men det finns inget som säger att man måste lida av den sjukdomen resten av sitt liv.
Två olika sätt att se på sin åkomma som ger helt olika känslor inom en. Så vad är sant och vad är inte sant? Om ovanstående tankar är sanna så känns "utbrändhet" mera hoppfullt, som om man faktiskt har en chans till ett fullvärdigt liv igen så småningom. Att se sin sjukdom på det viset borde vara ett psykologiskt bra förhållningssätt, skulle jag vilja säga, för om något är destruktivt för ens fysiska och psykiska hälsa, så är det just hopplöshet.
Innebär diagnosen fibromyalgi ett sätt att se ner på kvinnor? Att vifta oss åt sidan, medan resurserna läggs på männen? För "Utbrändhet" är det synd om. "Fibromyalgi" är "bara" hysteriska kvinnor.
Är det någon som vet?
Tillbaka |
.jpg)
