”Du vet att du är en författare när du…
… blir direkt hög av en lyckad skrivsession."
TISDAG 20 MARS
Jodå, tidig morgon i dag med och Mannen ligger kvar och småsnarkar medan jag tvingas gå upp. Men när jag sedan är ledig i eftermiddag och i kväll, kommer han att jobba för fullt. Så kan det va’.
Jag funderar lite på om jag ska gå och se någon film, är lite nyfiken på den där nya med Hugh Grant och Drew Barrymore, men beslutar att vänta till i eftermiddag med att bestämma mig. Det kan vara väldigt skönt att vara ensam hemma.
Stormen har lyckligtvis dragit vidare, himlen är fifty-fifty och Nissan har lugnat ner sig även om den fortfarande tycks flyta mot Bolmen istället för från.
Ett antal timmar senare är allt som det ska. Klockan är kvart i två, solen skiner och det känns ljummet och gott i luften. Vinden har mojnat och ån flyter sakta mot västerhavet. Det sista som händer innan jag går från jobbet, är att en sprejflaska med okänt innehåll, förmodligen nån sorts rengöringsmedel, som hänger på städvagnen har lyckats skruva upp sig och landar på golvet – till alla lycka inne på Herrarnas. Inte för att jag hade tänkt skura upp just det golvet just idag, men ödet ville tydligen annorlunda. Jag ska bara säga en sak. Det där originella, inte helt oävna, ockramelerade klinkergolvet med sina svarta, oregelbundna prickar och mörka fogar är inte längre prickigt och har inga mörka fogar.
I morgon får jag väl ta golven inne på själva toaletterna… och sen damernas… och sen handikapptoaletten…
Så inte har jag hunnit fundera särskilt mycket på mitt skrivande idag, inte. *Suck.*
Många gånger när jag skriver kan det flyta på ganska bra. Det bubblar idéer från alla håll och kanter. Men så plötsligt börjar jag fundera. ”Fanns det där då?” ”När hörde man första gången The Beatles?” ”Eller vad lyssnade man på 1962?”
(11 september 1962 spelade the Beatles in sin första egna skiva, en singel med låtarna "Love Me Do" och B-sidan "P.S. I Love You" vilken nådde 17e plats på Englandslistan. Året därefter, 1963, kom det stora genombrottet med hiten "Please Please Me", och Merseybeat-soundet började spridas över världen.)
”Kunde man få tag på jordgubbar före midsommar?” ”Hur var det nu med de där blommorna som man skulle lägga under kudden på midsommarafton? Var det sju eller var det nio? Och var det nödvändigt att samtidigt klättra över en massa gärdsgårdar?”
”Hur såg peugeotbilarna ut då?”
(Wow! en 404 coupé eller hard top eller cabriolet – det är grejer det. Började tillverkas 1962. Men ännu läckrare är nog 403 som föregick 404an. Wow! MEN såg en bild i en biltidning som visade en röd 404 cabriolet. Jag blev kääääär… )
Hmmm var är jag… JO! Skrivandet var det ja. Hur man börjar undra över fakta. Och då går det bara inte att skriva vidare. Det måste kollas. Nätet. Google. Wikipedia. Osv.
Rallarros blommar inte förrän i juli – augusti. Hmm. Synd. Hade en så bra mening eller två…
Och förresten! När slutade midsommarafton att vara på midsommarafton, för att istället vara på den fredag som är närmast?????????????????
Och var den riktiga midsommarafton den 23e eller 24e juni????????
Men nu på eftermiddagen tycks det vara svårt att komma igång med texterna. Läser det redan skrivna och har bilden i huvudet. Men vad gör de sedan? Vad pratar de om över kaffekopparna? Finns det nån mer där eller är det bara mor och dotter en tidig morgon? Var sitter de någonstans? I köket? Eller har de nån vrå utomhus där solen redan lyser och det är varmt nog att sitta en stund? Var är resten av familjen? En mängd frågor hopar sig, men ännu ser jag inga svar. Inga bilder formar sig i mitt huvud och vill bli nerskrivna.
Jag lägger mig på sängen och läser lite. Jag är i slutet av boken och det dröjer inte länge förrän jag lägger ihop den och suckar avundsjukt. Tänk om man kunde skriva så…
Jag känner mig rastlös och det är tyst omkring mig. Blir godissugen och erinrar mig att jag faktiskt har lite godis i en låda. Inte så mycket, men det räcker.
Kommer på att Mannen köpte några härliga CD med gamla rockgodingar härom dan. Little Richard, Jerry Lee Lewis, ett samlingsalbum med Percy Sledge, The Platters, Ben E. King, Fats Domino, Jacky Wilson och lite mer Little Richard. Godingar som sagt.
Kopierar in dem på min dator.
”Varför det?” skulle han säga om han visste.
”Det tar ju bara en massa plats på datorn. Sätt på dem på stereon istället om du vill lyssna.”
Men jag vill ha dem på datorn. Nära till hands. Enklare. Precis som jag brukar lyssna på radio på datorn. Det begriper han inte heller.
Percy sjunger ”When a man loves a woman”. Jag låter en bit choklad smälta mot gommen. Musiken glider över i ”Sitting at the dock of the bay”. Ååååååå...
Skiftar till nästa CD och “Good Golly Miss Molly” fyller luftrummet men bestämmer mig för att just den CDn är lite för häftig just nu. Tar ut den när den är färdigkopierad och återgår till samlings-CDn. The Platters är på tur. Lyssnade man på det här 1962?
Är fortfarande rastlös och sitter och glor ut genom fönstret. Ser en månskära tunn som en flisa vila på ett stort svart moln. Ser en starkt lysande stjärna inte långt därifrån och undrar om det är Venus eller kanske ett rymdskepp. Ett stort skepp som seglar i rymden…
Himlen är indigo i flera nyanser och ett flygplan blinkar till mig. Kanske på väg till Madeira? Träden står svarta mot det mörkblå och i åns nu alldeles stilla vatten blänker ljusen som funnes de i en helt annan värld.
Snart är jag mycket ung igen och smyglyssnar på Leif Andersson i Smoke Rings…
”Hello musiclovers…”
Jag sjunker i både kropp och själ och tankarna glider över till min roman och när jag tittar upp mot himlen en kort sekund ser jag att månen har gömt sig och Venus lyser klar. Kanske är det inte Venus. Kanske är det min egen Musa…
... midsommaraftons morgon…
… låt mig se…
… bilden …
...bakom mina ögon …
”Du vet att du är en författare när du…
... spelar samma låt trettio gånger i rad för att
hamna i skrivartrance
(albumet heter ”Gold Gold Gold”)
ONSDAG 21 MARS
*
Kallt.
Vattenpölar med is i kras.
Någon som går och talar med sig själv – utan mobiltelefon.
Någon som sopar gatan utanför sin butik.
Någon som rotar i papperskorg efter tomflaskor. Kan bli mycket pengar av det.
Doft av popcorn och ajax.
Kaffepaus.
Micke skrubbar stengolvet i foajén och lägger på vax. Blir fint.
Ute är skönt mjukgrått.
Påskliljegrönt längs åbrinken.
Restauranglunch för många, men inte för mig…
Värmer linssoppa med curry och kokosmjölk.
Sätter på datorn.
*
Har en bekännelse att göra. Det är hemskt och gräsligt och fruktansvärt och jag rodnar
av skam bara jag tänker på det. Men det måste göras. Biktas.
Jag skrev inte ett ord i går kväll.
Inte ens en ynka liten mening.
Inte ens en ynka liten usel mening.
Ingenting.
Nada.
Jag skäms.
Kunde lika gärna ha gått på bio.
Men jag redigerade mina senaste scener.
*
Jag hade det bra. Satt och lyssnade på skön musik och glodde ut på Slottet, det röda, som jag nyss försökte skriva en dikt om. Det blev ingen dikt. Kanske skulle skriva om den lilla knallgula folkvagnsbubblan istället? Den silverfärgade Audi TTn är inte där i dag. Sjuk? Semester? Min lilla kärra däremot. Funderar på att sälja den. Någon som vill ha en tre å ett halvt år gammal Hyundai Getz? Någon? Jag satt och drömde i går kväll. Jag sitter och drömmer nu.
Ofta är jag någon helt annan stans i mina tankar än i den så kallade verkligheten. Det hör snarare till det normala tillståndet att Mannen frågar. ”Var är du nånstans?” Som om inte han vore likadan!
Det festliga är när jag sitter och skriver för fullt och han INTE jobbar på en text utan tittar på nån sajt med motorcyklar. Han babblar på om enstånka och motorvolym och ventiler och allt möjligt… I couldn’t care less…Då är det en välsignelse att kunna slå dövörat till och bara vara i det underbara skrivarvarandet. (Men om han kollar bilar är jag idel ögon och öron – om det är gamla bilar!)
I dag måste jag läsa på inför morgondagens skrivarcirkelträff. Har en text kvar. Torsdagen är nog min allra bästa dag för då får jag träffa mina underbara vänner. Framför allt tre av oss är mycket flitiga och det lär vi oss alla av. De andra två skriver Fantasy. Jag beundrar dem för de gör det fantastiskt bra. Jag skriver inte Fantasy men väl fantasi.
Vi har en fantastiskt bra lärare. Hon ger oss skrivövningar och vi tränar på så vis upp kreativiteten. Flera av dessa övningar har blivit till noveller eller dikter eller någon scen i min roman.
Hon har också lärt oss att såväl ta som ge kritik på texter. Det var minsann inte lätt i början men det tar sig, som mordbrännaren sa, och man blir mer och mer observant inte bara på andras fel och förtjänster utan även på sina egna. Börjar rent av att få svårt att läsa romaner ibland. Jäkla massa tellande och väldigt lite showande. Eller tjatiga. Eller massa upprepningar. Eller syftningsfel. Eller andra grammatiska fel. Eller tråkig handling. Eller nåt annat.
Jag har problem med utropstecken. Vill alltid ha för många och på fel ställe. T-t-t-t-t (skakar på huvudet)
*
Jag hoppas jag kan få till den där midsommaraftonen i kväll…
*
”Du vet att du är en författare när du…
... ständigt upplever att du åtminstone till hälften befinner dig i ett parallellt universum.
Ibland helt, vilket gör att du ser
helförvirrad ut när någon kommer och
avbryter dig mitt i jobbet
TORSDAG 22 MARS
Upp i ottan, duscha, kläder på.
Fikon, apelsin, havregrynsgröt, ägg och kaffe.
Kallt, kallt, kallt, kallt – brrr.
Popcorn
Hem.
Värma sista linssoppan.
På med datorn. Bästa jobbet.
*
När jag var fem år lärde min pappa mig att läsa. Han påstod att han var trött på att läsa för mig jämt och ständigt. ”Nu får du läsa själv,” sa han. Och det gjorde jag. Kunde ju bokstäverna efter alla sagor han läst för mig medan jag tittade på. Började med ”Min Skattkammare” och andra små barnböcker om ankor och Musse Pigg och vad det nu kan ha varit. När jag inte kunde ett ord frågade jag. Han bad mig stava, sen talade han om hur det skulle låta. Sen dess har jag läst…
Efter några år höll min bästa väninna och jag på att göra tidningar och böcker. Jag skrev och hon ritade. Kanske inte så avancerat. Inte heller hela tiden. Hon kunde bli väldigt sur när jag läste hennes storebrors ”kalleankor” istället för att leka med Barbiedockor.
Sen kom livet. Alltså vuxenlivet. Med en hel del måsten. Jag skrev en hel del. I perioder. För byrålådan. Drömde alltid om att skriva på heltid. Skriva och resa. Min stora dröm.
Nu skriver jag. Där jag bor nu behöver jag aldrig höra: ”Kan du inte göra nåt nyttigt istället?” ”Sitt inte där och slösa bort tiden.” ”Det är alldeles för svårt, du kommer aldrig att komma nån stans med det.” ”VET du hur svårt det är att bli publicerad?” ”Sitter du nu där igen?” "Kan du inte hjälpa till här istället?"
Och så vidare på samma tema i oräkneliga variationer.
*
Nu skriver jag. Kanske lite sent i livet, det var ett tag sedan jag var tjuge, men inte för sent. I’m still alive and kicking. Och jag har en sambo som uppmuntrar, stöttar, lyssnar…
*
En dag kan se ut som följer. Jag går upp, duschar och klär på mig. På väg ut i köket sätter jag på datorn och till frukosten kollar jag mejl, Svenska Dagbladet och några olika sajter. Bl.a annat skrivarkalendern.se. Nu med mitt nya jobb hinner jag inte mycket mer. Med mitt gamla jobb hade jag minst två timmar på mig på förmiddagen att skriva.
Men när jag kommer hem igen är datorn det första jag sätter på efter att ha tagit av mig ytterkläderna. Visst har jag andra saker att göra, jag precis som ni. Handla, städa, laga mat, göra olika ärenden. Men i stort sett är datorn på resten av dagen och jag skriver än det ena än det andra.
Klart jag har drabbats av skrivkramp många gånger, men jag har börjat lära mig att inte förtvivla alltför mycket. Jag kommer igång igen. Det är bara att skriva. Vad som helst. Bara det är ord.
Det är ljuvligt när inspirationen slår till mitt i transpirationen och klistret i rumpan etsas fast ännu hårdare.
Det är frustrerande tomt och rastlöst när någon text är färdig, innan man börjat på en ny.
Även när jag inte direkt skriver, lever jag i skrivandet. I de figurer som befolkar min värld. Om jag hakar upp mig kan jag fråga nån av dem: ”Vad gör du nu? Vad händer sedan?” Och oftast får jag svar. Kanske inte med en gång, men svar kommer. Jag har märkt att dessa svar ger de bästa texterna sedan.
*
I kväll har jag varit på min skrivarcirkel. Torsdagskvällen ser jag fram mot hela veckan. Det ska mycket till att missa den. Minst 39,2!
Vi är en liten grupp som lärt känna varandra ganska bra vid det här laget. Vi diskuterar våra texter. Vi har lärt oss att såväl ge som ta kritik och vi lär oss mer hela tiden. Det är inte helt lätt att komma med konstruktiv kritik, men som sagt! Det går allt bättre. Framför allt tre av oss är mycket flitiga. De andra två skriver Fantasy. Jag skriver fantasi.
Vår ledare är mycket duktig. Hon ger skrivövningar och jobbar mycket med oss för att lära oss gestaltning, dialogskrivande, börjor och slutor, ja allt egentligen! Hon är fantastisk.
Bara en av oss vill ha sommarlov. Det är inte nån av oss tre flitiga.
Såna här diskussioner, möten, är otroligt givande. Det stimulerar kreativiteten och skapandet. OCH det ger även en deadline – vi måste ju ha en text att diskutera. Det skapar flow…
*
Nu ska jag ta och hälsa på i min roman ett tag. Måste se så de har det bra där och önska dem god natt…
”Du vet att du är en författare när du…
... på fullaste allvar hävdar att du pratar med dina
påhittade romanfigurer
FREDAG 23 MARS
Äntligen fredag!
Visst är det skönt när helgen närmar sig och man är ledig några dagar. Gick genom stan i morse. Det var fortfarande kallt. Men vid middagstid, när jag var på väg hem, var det ljuvligt, underbart.
Solen sken och det var milt i luften. Det doftade vår och jag blev lätt till sinnes trots att kroppen var trött.
Inspiration är ledordet för närvarande. En tävling finns till och med. Jag tänker inte skriva nåt till den.Jag skriver här i stället.
Vart man än vänder sig finns inspiration att tillgå.
Vad händer på gatorna när jag går i stan?
Vilka människor ser jag?
Vad gör de?
Vad kan de tänkas vara för typer?
Vad jobbar de med?
Är de rika eller fattiga?
Vilka situationer uppstår?
Mängder med frågor kan poppa upp i huvudet om man bara låter dem komma.
Det finns inspiration i trädens svällande knoppar och i parkförvaltningens ”gubbar” som arbetar med att göra i ordning gräsmattor och rabatter inför sommaren.
Det finns inspiration i krokusarna som lyser lila och gult och i de gröna skotten som påskliljelökarna skickar upp. Och se! Till och med små hårda gröna blomknoppar har de fått, de som står skyddat och har vågat sig fram lite längre.
Det finns inspiration i åns ständigt skiftande tillvaro och i den underbara mandarinfärgade solnedgången som färgar träden svarta.
Även i ord och bild finns inspiration. Lyssna till samtal, hela eller delar av repliker, fragment av mänsklig samvaro.
Att höra någon berätta om något och låta associationerna fara vilt omkring.
Drömmar har en hel ocean av inspiration och idéer att komma med. Ta vara på drömmarna! De är vars och ens egen enorma källa till skapande.
Vanliga samtal kan bli en inspirationskälla.
I höstas kunde jag inte för mitt liv komma på vad jag skulle skriva som veckans uppgift i skrivarcirkeln. Jag tror jag var inne på femte dagen av grubblande. Läget kändes förtvivlat. Min sambo och jag åkte med bilen någonstans, var har jag glömt, när han berättar om en artikel han läst i någon tidning. En änka efter en bilhandlare hade inte rört ett finger i bilsalongen efter makens död. Det hade gått två år och allt såg exakt likadant ut.
Så föddes i en blink min peugeothandlare. Det blev en novell som jag skrev på bara några timmar. Den blev bra. Jättebra. Inom kort blev det ytterligare en novell. Inte långt efter en tredje - och en fjärde – och en femte.
Jag håller nu på med den sjätte och har planer på flera – med samma personer. Tänk vad en liten kommentar kan åstadkomma ibland!
Men man får inte glömma, att den bästa och mesta inspirationen kommer till en när man skriver. Man slappar av och låter allt det man har inom sig komma fram. Det är som ett flöde. Slutar man skriva så stoppar flödet…
”Du vet att du är en författare när du…
... ogenerat tjuvlyssnar på samtalen på bussen
och försöker lägga de bästa och dummaste replikerna
på minnet
LÖRDAG 24 MARS
Man kan inte ha antingen ett liv där man skriver eller ett liv som är vanligt. Man måste integrera de båda och kunna skriva i vardagen, i verkligheten.
Jag städar på en bio och går samtidigt och funderar på intriger och karaktärer. Jag slår av min hörsel därhemma och skriver fast Mannen sysslar med sitt. Nej det var fel. Jag skriver faktiskt bäst när Mannen är där och sysslar med sitt. Många gånger när han jobbat kväll, har jag inte kunnat skriva ett ord, men nån halvtimme innan jag väntar honom hem, så börjar jag skriva. Å andra sidan så behöver man tid för mognad också. Det undermedvetna arbetar.
Som nu idag. Den mest underbara dag man kan tänka sig med sol och temperaturer på uppemot 12-15 grader. Lördag och lediga båda två. Det blev lugn frukost och sedan olika ärenden. En runda på stan och så lunch på en thairestaurang. Hur mysigt som helst. Men skrev jag nåt? Nene. Inte ens i dagboken – och då menar jag inte den här. Jag menar min egen. Privata. Riktiga.
Så var det dags för tvättstugan och den där datorn stod på sin vanliga plats och lockade inte alls. Det var tomt i huvudet. Tomt och mörkt som en underjordisk grotta.
Vad gör jag då? Vis av erfarenheten att man kan hamna i nån sorts limbo om man låter det gå FÖR lång tid när man inte skriver, satte jag mig slutligen ner och tog fram den aktuella filen. Till min förvåning skrev jag bara en mening till och justerade ett par andra. Sedan kände jag att den scenen skulle vara slut just där. Just så. Jag som halvt om halvt hade tänkt ut en fortsättning. Nu blev det inte på det viset. Men jag tror det blir bättre så här.
Men jag kom igång i alla fall. Klistret till rompan låg på plats. Och nu ska jag fortsätta…
(”Varför ser du så arg och sur ut?”
”Kajsa ska få missfall och jag kan inte skriva om det.”
”Nehe.”
”Har själv aldrig fått det och vill inte få reda på hur det verkligen är. Försöker hitta nåt sätt att skriva det på utan att ändå skriva det.”
”Låt henne få barnet istället då.”
”Då måste jag ju hålla på och skriva om en unge också. Det vill jag absolut inte. Hur ska jag kunna veta hur man skriver om en enmetersperson?”
”Skit i’t då.”
Jag surar ett tag. Tycker att när han ändå frågar och stör mig och håller på och tjafsar, så kan han väl lika bra tjafsa klart istället för att komma med ett ”Skit i’t då”. Jag blänger på honom och räcker ut tungan. Han räcker ut sin tunga tillbaka och plötsligt asgarvar vi.
”Jag har ju redan skrivit dom där tre novellerna som är slutet och dom ska komma först och där FINNS DET INGET BARN MED! Alltså blir det aldrig något över huvud taget. Eller också dör barnet. Eller också får hon missfall.”
”Ja. Och?” säger han och slajdar över stratan.
”Vadå och?”
”Finns det inga fler alternativ?” Han plinkeplonkar några ackord.
”Åhhhrch! Jag går och hämtar tvätten…”
Han ler underfundigt efter mig.
:
Efter en kvart är jag uppe igen.
”hon kanske inte blir med barn fast dom försöker som bara den å så går dom till doktorn stup i kvarten men hon blir ändå inte med barn och så blir det deras livs stora sorg i synnerhet hans för han ville ha en son för han blev av me sin pappa som liten å så…
…sorg kan ja skriva om
Han ler åter underfundigt mot mig och spelar en sekvens på stratan. Jag dansar med i rytmen.)
”Du vet att du är en författare när du…
... besvarar frågan "varför ser du så arg ut?" med
"jag håller på att slå ihjäl någon"
utan att tycka att det låter konstigt
SÖNDAG 25 MARS
Jag ska berätta en liten historia för er.
Det är otroligt vackert väder. Så vackert som bara de första vårdagarna i slutet av mars kan vara. Solen strålar från klarblå himmel och fullt med fritidsfiskare samlas längs åns lugna flöde för att söka lura till sig öring.
Jag tar min cykel och far med sol i ansiktet söderut mot Östra Strandens bortersta parkering. En sträcka på ca 6-8 kilometer. En chock möter mig när jag ser att all vegetation är kapad till ca en decimeters höjd. Strandvegetationen – OK! Men hasseln och de vresiga björkarna och de krokiga enarna? Varför var det nödvändigt att kapa dem?
Men jag är inte där för att begapa naturen. Jag är där för att tvätta cykeln. Det är ett njutningsfyllt göra, trots att jag inte är så ensam där ute som jag hade önskat. Jag tar det lugnt och super in doften av vår över hedlandskapet.
På väg tillbaka mot stan stannar jag till på en toalett. Ett stålschabrak av typen bajamaja, den enda på hela sträckan som mig veterligen är upplåst och tillgänglig för allmänheten nu före säsongen. Inget kul men bättre än glesa buskar på sumpig mark.
Jag låser cykeln och går upp för de tre trappstegen. Lägger ifrån mig väska och jacka på tvättstället och ovanpå det min nyckelknippa. Gör vad jag ska och knuffar sen upp dörren. Tar min jacka och hör ett underligt scwuppande ljud.
Nyckelknippan ligger i toaletten.
Osynlig på dess botten.
I say no more.
Det klickar till i magen på mig och hjärtat börjar pumpa lite extra. Jag undrar febrilt vad jag ska göra nu . Nycklarna! Bil, hem, jobb, cykel, extralåset cykeln. Herregud! Vem ska jag ringa? Kan man öppna plåtskjulet där bak?
Jag går runt men ingenstans finns någon lucka eller någon liten dörr. Allt är nitat ihop i ett stycke. Inifrån synes allt vara gjutet i ett stycke. Kan man hugga hål i det med en kniv? Antagligen inte. Men jag har ju ändå ingen kniv.
Jag går och letar reda på en gren. Hittar en ganska lång på marken, men den bryts av när jag försöker fiska med den. Kan å andra sidan ändå knappt se någonting där nere i hålet.
Finns det någon jag kan ringa? Skänker en tacksamhetens tanke att mobilen är nyladdad. Hittar några skyltar vad plåtis heter och vem som är ansvarig. Ett telefonnummer! YES!
I Nora…
Ringer i alla fall till Nora men givetvis svarar ingen. Signalen som hörs i andra ändan antyder att det där numret inte existerar längre.
Men nån sorts akuthjälp måste väl finnas här i stan? Ringer nummerupplysningen. En tjej svarar. Jag berättar. Förklarar. Hon söker i katalogen. Får sympati och ojojoj…
Kommunen. Jour. Hon kopplar mig och där svarar en man i andra ändan av tråden. Än en gång förklarar jag. Han undrar var och hur och jag förklarar. Beskriver vägen. Men han kan inte hjälpa mig. Han skrattar.
”Jamen brandkåren?”
”Det här är brandkåren.”
”Men det måste finnas nån som kan hjälpa mig. ”
”Nej jag är ensam här. Alla de andra är på Östra Stranden i närheten av GoKart-banan och bränner ris.”
(Bränner ris? Brandkåren? Tja, det är ju väldigt mycket träd där så det kanske behövs att dom är med…)
”Har du inget telefonnummer till dom så jag kan ringa?”
Jag är ju allra längst bort på andra ändan av stranden. Cykeln är låst och det är en bra bit att gå.
”Nej det har jag inte. Jag kan inte hjälpa dig. Hej.”
Han skrattar och lägger på och jag känner förtvivlan knyta tag om mitt bröst.
Jag ringer nummerupplysningen igen. En annan tjej svarar. Jag berättar historien än en gång. Vad ska jag göra?
”Polisen, kanske?”
Hon SMSar polisens nummer till mig men innan jag ringer dit, går jag till en av sommarstugorna i närheten där jag ser ett äldre par arbeta i trädgården.
En tredje gång går jag igenom historien och undrar om de har en kratta eller liknande som jag kan använda som håv för att försöka fiska upp min nyckelknippa. Nu sitter förtvivlans gråt nästan uppe i halsen på mig.
Jag får låna en liten kratta med drygt meterlångt skaft mot löfte att tvätta den ren i havet efteråt. Jag erbjuder mig att köpa den, betala för mig. Men de skrattar. Nej det behöver jag inte. Hoppfull går jag iväg till majan, till håvfiskandet. Ska jag lyckas?
Jag märker att det inte är så djupt i hålet. Det var bara för långt ner att nå utan redskap. Men gudarna ska veta att jag hade varit beredd att krafsa i det med händerna om jag bara hade nått! Jag fiskar runt ett par gånger och lyfter och redan på tredje taget ser jag nåt som blänker till på krattfingrarna. Och Jaaaaaa! Det är min knippa!
Bara nån decimeter av skaftet har blivit vått. Inte kladdigt. Bara vått. Ytterst i nypan tar jag nyckelknippan och går ner till havet. Lämnar sedan igen den rengjorda krattan och tackar så mycket, så mycket, så mycket. Sätter mig på cykeln och beger mig hemåt. Egentligen hade jag behövt gå på toan igen. Det har gått ett stycke tid och nervositeten har gjort sitt till. Men jag vill inte. Förlusten av nycklarna känns för mycket.
Efter ett par kilometer kommer jag förbi det ställe där brandmännen håller på. Först ser jag den intensiva röken, sedan den långa raden av brandbilar. Så blir jag varse huset som brinner.
Huset brinner? Var det så han sa? Bränner hus? Är jag mitt i Fahrenheit 451? Jag blir inte klok på om de avsiktligt bränner ner ett hus eller om någon annan tuttat fyr på det. Ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Mannens skratt i telefonen gör mig inte benägen att börja diskutera något som helst med en brandman. Om det var en utryckning som krävde deras insats förstår jag att ingen kunde komma och hjälpa mig. Men så sa han inte. Skrattet sved. Säkert skulle de ha roligt åt mig ett bra tag framöver. En kärring som har tappat ner sin nyckelknippa i en utetoa! Förmodligen hade jag också skrattat åt det om inte huvudpersonen varit jag själv.
OK! Skadan gör en vis. Aldrig mer att jag låter bli att lägga på ett toalock. Aldrig mer att jag lägger mina nycklar på ett halt nylonunderlag. Aldrig mer att jag tar min jacka först om det nu mot all vidare förmodan ligger nånting ovanpå det. Och tack och lov att det var en knippa med kedja och karbinhake dessutom! Vilken sens moral!
*
Amerikanska författare tycks i allmänhet skriva långa listor någonstans i slutet eller början av sina böcker, där de tackar en mängd människor som har hjälpt dem med boken på olika sätt. I mina böcker ska bara stå: (Då med namn, förstås.)
TACK!
Till dem som väckte upp min slumrande lusta att skriva. Den lusta som grydde redan när jag som femåring lärde mig läsa, men sen begravde för att ägna mig åt det som jag trodde var livet.
Till dem som hela tiden peppat mig och stöttat mig och uppmuntrat mig. Som har lyssnat till mina texter tills de somnat av utmattning.
Till dem som gett värdefulla och underfundiga kommentarer som gjort att jag kunnat gå vidare.
Till dem som aldrig tyckt att jag skulle ägna mig åt något nyttigt istället och aldrig någonsin tvingat mig att laga middagar istället.
Till dem som genom att bara finnas i mitt liv, återförde mig till det som är livet.
*
Nu är det söndag och sista dagen på min dagboksvecka. Jag har lärt mig minst en viktig sak på det här, nämligen den att jag är kapabel att skriva minst 12 – 14 sidor mer per vecka än jag gjort hittills.
Dessutom är det ju så, att som författare har man inte bara rättigheten utan även skyldigheten att fabulera fritt. Men vad som är sant eller inte i den gångna veckans skriverier, behåller jag för mig själv. Så Ajöss och Tack för mig. Nu ska jag gå vidare med mina andra skrivarprojekt.
Ninna
”Du vet att du är en författare när du…
... tröstar dig själv efter livets alla små och stora katastrofer
genom att reflexmässigt tänka
"det här kan jag använda i en bok"